Det är lite roligt och nytt det där, att man vill sluka så mycket om Taiwan och det här är förstås bara början åtminstone för oss. Många som adopterar resonerar ju som just så, att man får ett speciellt band till det landet man adopterar ifrån. För mig känns det som en sund filosofi och inställning.
Men sett ur barnets perspektiv känns det förstås viktigt att hitta en balans. Vi människor är ju så olika. Det kan ju vara så att vårt barn inte alls är intresserat av sitt ursprungsland. Svår avvägning där, att känna in vad som kommer från ens egen nyfikenhet som förälder och vad barnet tycker känns bäst. Men jag hoppas att vårt barn kommer känna sig trygg med att vara svensk och samtidigt känna sig stolt över att ha en bakgrund olik många andras, vara nyfiken och kanske till och med finna styrka i det.
