Energi och oförklarlig billöshet

I början av första föräldrautbildningstillfället i går sa de att vi kanske skulle vara rätt trötta efteråt, att det skulle ta energi. Men jag börjar undra hur länge sedan det var som jag hade så mycket energi som nu. Efteråt åkte jag direkt till jobbet och kom inte hem förrän framåt halv tolv, ändå kändes det som att jag inte kunde sluta le. Jag känner sådan glädje, tacksamhet och hoppfullhet. Vi är verkligen på väg, hur det än slutar. Jag förstår att denna energi inte kommer att vara för evigt. Men jag hoppas att jag kan hitta tillbaka till den när det känns tungt i processen och verkligen behövs.

I dag har jag använt energin till att röja upp här hemma. Skönt! Snart ska vi hämta bilen som varit på verkstaden i en vecka och så ska vi lämna tillbaka mammas bil och bjussa på lunch som tack för lånet. Vår bil vägrade starta när jag skulle hem från jobbet förra veckan, elva på kvällen. Det visade sig vara något elfel. Det har inte kunnat rättas till för att de inte vet vad det beror på, men den startar nu. Jag och maken skojar om att diagnosen påminner om vår egen men att den lyder "oförklarlig billöshet".