En kärlekshistoria

Jag och Tobias, hand i hand, på studieresa i Bryssel
vår andra eller om det var tredje månad tillsammans.

För drygt sju år sedan, den första september, blev jag och Tobias grannar i studentkorridoren. Tobias var en av de första som jag såg när jag flyttade in. Vi blev klasskompisar och även om det inte var flirtande vid första ögonkastet, inte alls, skulle det visa sig att vi hade väldigt roligt ihop utanför klassrummet. Så det kom en dag när mitt hjärta slog extra hårt.

Efter två veckor var vi som trollbundna av varandra, oskiljaktiga. Vi trängdes i 90-sängen och så fort Tobias 15 kvadrat blev stökigt flyttade vi in på mina 15 kvadrat och tvärtom. Från två veckor in på skolåret och resten av tiden i skolan (utöver praktik och andra resor) sov vi bara en natt ifrån varandra. Först smög vi, fast på en folkhögskola hålls få nyheter hemliga, och ganska fort var vi ett av alla paren som blivit. Andra året hade vi "samborummet" som fanns på internatet eftersom säkerhetsföreskrifterna sa att vi inte fick bo ihop på 15 kvadrat. Det ena sovrummet blev förråd/gästrum och vi fortsatte leva på liten yta i det andra rummet.

Många par håller inte utanför folkhögskolebubblan, men vi behövde inte kämpa för det. Vi upptäckte ganska fort att vi hörde ihop också i det fria. Vi hade båda sommarjobb och förlängt på olika håll, men pratade fort om att en av oss kanske skulle få offra journalistiken åtminstone tillfälligt om vi skulle kunna leva tillsammans. Det kändes rätt, att det var viktigare att vi fick vara tillsammans än att båda skulle jobba med det vi nyss utbildat oss till. Det hann aldrig bli så. I stället kunde vi åter bo tillsammans, i Avesta, redan efter ett halvår och båda jobba som journalister. Först bodde vi i en etta, Tobias friade, sen i en tvåa och när vi fick fasta anställningar senare samma år började vi kolla på hus. Planera bröllop och prata om att skrota preventivmedel. Huset hittade vi fort och bröllopet hanns med. Men någon bebis kom inte. 

Det är nu fyra år sedan vi visste att vi ville bli föräldrar, vilket innebär att vi kämpat för att bli det mer än halva tiden som vi varit tillsammans. Att vi ägnat större tiden av vårt liv tillsammans åt att försöka bli föräldrar känns nästan löjeväckande ibland. Mer än halva tiden och ännu är vi inte där.

Jag tänker på pirret som var då, för fyra år sedan, att man var nervös att det skulle funka för fort. Att vi skulle bo i en tvåa, inte hitta hus, jag vara för stor för bröllopsklänningen … Så lite vi visste om hur det skulle bli. Och tur är kanske det. Jag kan tänka samma sak med ivf:en, som jag absolut inte vill ha ogjord. Att det är tur att inte veta innan att det inte kommer fungera. För då skulle man väl kanske inte ens försöka?

Jag tänker att de här fyra åren utan barn har gjort oss ännu starkare och mer sammansvetsade. Men jag tänker att det finns en vardag i det också. Att jag har mått pyton ibland, att Tobias har mått pyton ibland. En del perioder väldigt mycket oftare än andra. Och nu på senare tid blir stunderna när barnlösheten gör ont allt färre, känns det som. Precis som med annat har jag lärt mig leva med den även om jag inte trivs med den.

Jag undrar var livet hade tagit oss om vi hade fått möjligheten att bo med vårt barn, för tre år sedan, i den där trånga tvåan. Skulle jag önska det framför att gå igenom det vi gjort nu?

Den enkla vägen vore förstås att det gick som vi ville där och då. Men så tänker jag på hur barnlösheten format oss på många bra och genuina sätt och att alla de här stegen har lett oss hit, där vi är i dag, och kommer ta oss ännu längre. Så tänker jag på hur barnlösheten berört inte bara oss utan också vår omgivning. Och så tänker jag förstås på vårt blivande barn, som nog redan finns därute någonstans. Då slår mitt hjärta extra hårt. 

Vi är äntligen fria

Jag tror jag började känna det i morse. Jag började jobbet en timme senare för att jag hade tid på vårdcentralen. Eftersom jag tagit ut en hel timme och var klar redan efter tio minuter bestämde jag mig för att åka hem och äta frukost. Tobias jobbade kväll, så han gjorde mig sällskap. Vi pratade, skrattade och hade det allmänt mysigt. Avslappnat.

Så skyndade jag mig hem för att bli klar med middagen som jag förberett igår. Tobias kom hem från jobbet och vi fick en till jättetrevlig stund vid köksbordet innan han behövde ta sig tillbaka till jobbet.

Jag började fundera i kväll vad det är som gör att jag är så lätt i sinnet. Så slog det mig. För första gången på ett år så handlar inget av våra samtal om ivf-behandlingar, undersökningar, sprutor, läkarbesök, äggplock, nya ivf-datum, sorgliga ivf-besked. Ivf, ivf, ivf. Den delen av vår vardag är bortspolad.

Jag är så stolt över att vi klarade oss ur det helskinnade. Det behövdes så mycket kärlek och stöttning till varandra att man såhär i efterhand undrar hur det ens var möjligt, hur räckte vi till för varandra utan att slukas av det stora svarta hålet? Några, än så länge, oslängda sprutor i köksskåpet är det enda som vittnar om vad vi gått igenom. Blåmärkena på magen är borta sedan länge. Vi är verkligen snart oss själva igen. Visst har en bit av oss förändrats av detta tunga kapitel i livet. Men ändå. Nu är den delen bara en bit av oss. Det är inte längre luften vi andas, stegen vi tar. Vi är fria.

Vet ni att en av de saker jag älskar mest med Tobias är att han sätter tandkräm på min tandborste i princip varje morgon och kväll. Det är så omtänksamt och jag blir så glad när jag ser den där preparerade tandborsten i badrumshyllan. Det är kärlek. Men ibland glömmer jag förstås bort det och böjer mig ner för att tvätta ansiktet och ja, då kan det gå så här ...

En klick mintdoftande kärlek i pannan.

Vi föräldrar utan barn

Vägen till föräldraskap ser förstås väldigt olika ut. Jag och min man kunde aldrig ana att vi mer än tre år efter beslutet ännu inte skulle vara där.

Men jag återkommer ofta till det, att vi haft alla chanser i världen att ångra oss och att göra slut även om jag nog knappast skulle säga att vi ens varit nära. Men här står vi, starkare och med en mer intensiv längtan än någonsin. Har vi någonsin varit så säkra på att vi vill vara föräldrar? Troligen inte. Då gör man knappast den resa som vi gör nu.

Jag undrar hur många barn det skulle födas i världen, om alla par var tvungna att gå igenom det som vi ofrivilligt barnlösa gör? Vi känner oss ofta svaga. Men vi besitter banne mig en makalös styrka. Hur skulle vi annars orka? Vi föräldrar utan barn.

I slutet av första ivf-behandlingen kände man sig lite tuffare
och tordes till och med posera med sprutan ...

Genom allt det oändligt jobbiga, har trots allt jag och min man kommit otroligt nära varandra genom att prata, lyssna, gråta och skratta. Vi har sett varandras styrkor och svagheter, hjälpt varandra att stirra faran i vitögat. Herregud. Min spruträdde man har med van hand tagit oss igenom detta varje kväll han gett mig nålsticken så att jag till slut tordes göra det helt själv en kväll när spruträdda jag blev tvungen. Vi har gjort varandra så modiga och få saker gör mig lika rörd som det.

Jag vet att förhållanden kan spricka när man minst anar det, att människor kan vara ihop i flera år sedan skaffa barn och så tar det slut direkt. Men jag har en så stark magkänsla, som säger mig att jag och min man är menade att ha barn tillsammans, leva tillsammans, åldras tillsammans, och att det kommer att bli bra. Vi tar oss igenom eld och vatten för detta och jag tror det kommer göra oss till oerhört sammansvetsade föräldrar, såsom det bidragit till att vara en styrka i vårt äktenskap.

Ta hand om varandra därute och glad Alla hjärtans dag, hörni!