Så skyndade jag mig hem för att bli klar med middagen som jag förberett igår. Tobias kom hem från jobbet och vi fick en till jättetrevlig stund vid köksbordet innan han behövde ta sig tillbaka till jobbet.
Jag började fundera i kväll vad det är som gör att jag är så lätt i sinnet. Så slog det mig. För första gången på ett år så handlar inget av våra samtal om ivf-behandlingar, undersökningar, sprutor, läkarbesök, äggplock, nya ivf-datum, sorgliga ivf-besked. Ivf, ivf, ivf. Den delen av vår vardag är bortspolad.
Jag är så stolt över att vi klarade oss ur det helskinnade. Det behövdes så mycket kärlek och stöttning till varandra att man såhär i efterhand undrar hur det ens var möjligt, hur räckte vi till för varandra utan att slukas av det stora svarta hålet? Några, än så länge, oslängda sprutor i köksskåpet är det enda som vittnar om vad vi gått igenom. Blåmärkena på magen är borta sedan länge. Vi är verkligen snart oss själva igen. Visst har en bit av oss förändrats av detta tunga kapitel i livet. Men ändå. Nu är den delen bara en bit av oss. Det är inte längre luften vi andas, stegen vi tar. Vi är fria.
Vet ni att en av de saker jag älskar mest med Tobias är att han sätter tandkräm på min tandborste i princip varje morgon och kväll. Det är så omtänksamt och jag blir så glad när jag ser den där preparerade tandborsten i badrumshyllan. Det är kärlek. Men ibland glömmer jag förstås bort det och böjer mig ner för att tvätta ansiktet och ja, då kan det gå så här ...
 |
| En klick mintdoftande kärlek i pannan. |
