Det skulle visa sig när jag och Tobias såg vår dotter för första gången, att hon varken var en Stina eller Esther som vi tidigare trott. Men vad skulle hon då heta? Vi kände direkt att vi ville behålla alla hennes ursprungliga namn, men ge henne ett tilltalsnamn från oss. Om hon sedan vill byta och ha det namn hon burit sedan födseln som tilltalsnamn, har vi full förståelse för det. Samma sak gäller hennes ursprungliga efternamn, varför vi behåller det också.När vi på fredagskvällen firade att vi blivit föräldrar spånade vi lite namn. Inget kändes rätt. Förrän jag undrade "Men Hanna är väl fint?". Ja, det tyckte vi båda två men bestämde oss för att ge det en helg. Vi såg att det kunde betyda "lycka", vilket förstås kändes väldigt träffande och namnet växte.
Så kom lördag, vår dotters första födelsedag. På lunchrasten begav jag mig till affären för att köpa ett födelsedagskort. "Men jag kan ju inte skriva hennes namn på det. Vi vet ju inte helt säkert vad hon heter", sa jag till Tobias. "Ska vi inte kalla henne för Hanna då? Jag tycker om det", blev hans svar. Och jag höll med. För under förmiddagen hade jag känt att varje gång jag tittar på bilden av henne, så vet jag starkare och starkare att hon är en Hanna. Vår Hanna.
Innan vi lade på sa Tobias att han ville köpa en present till Hanna, en sådan där tygdocka som vi sett på väggen bakom kassan i leksaksaffären i lite olika modeller. Hennes första docka (vi har köpt denna tidigare, men det känns som hon behöver bli lite äldre innan hon leker med den). Det var en fin idé tyckte jag.
Så firade vi Hannas födelsedag tillsammans med mamma och blivande extramoster Petra. Det första vi gjorde var att berätta att vi valt ett namn. Sedan dukade fram tårta och öppnade paket. Tobias öppnade paketet med dockan och kikade lite närmare på kartongen, så utbrast han chockat, efter att ha sett det finstilta på baksidan "Det är inte sant! Kan ni gissa vad dockan heter?". Av alla dockor som den nyblivna pappan valt bland i leksaksaffären ... Visst hette just den modellen Hanna!
