Den fantastiska omgivningen

Ständigt påminns vi om vilka fina människor som finns i vår närhet, som väntar och längtar med oss på avstånd. Återigen: Jag är så glad att vi är öppna om vår adoptionsprocess. För hur skulle familj, släkt, vänner och bekanta annars kunna försöka sätta sig in i vår situation, få en förståelse för vad adoption innebär, känna sig som en del av vår process och känna att de kunde vara öppna med oss? Längta med oss.

Här är tre ljuva exempel bara från de senaste veckorna:

1. Blivande farmor och farfar som beställt en ljusgrå, ljuvlig, minikånken! Den följer förstås med till Taiwan och blir ett urgulligt handbagage för lillingen, eller "Sune-Stina" som är lite utav arbetsnamnet (cred: farmor). Blivande pappan matchar med sin mörkgröna kånken. Jag har inte köpt någon, det blir lite väl "matchande familjen", haha.

2. Man påminns om andras längtan när kusinen utbrister: "Ja, jag råkade ju säga åt någon att det är så spännande och vi väntar på barnbesked. Det är ju ni, men vi väntar ju med er!" Älskade släkt, vi är så glada att ni väntar och längtar med oss!

Ett förkläde som ena katten ser till
att vara "förkläde" åt tills vidare.

3. När den ena vännen berättar att hon längtar efter vårt barnbesked, för då ska hon köpa en present, och den andra vännen oväntat kommer med ett inslaget paket. Hon har hittat ett förkläde och grytlapp som passar perfekt när det ska lagas mat i leksaksspisen. Och så matchar det ju tapeten så ypperligt! Jag vet många som är i en adoptionsprocess upplever att de inte alls uppvaktas med uppmuntran eller presenter av omgivningen under väntan och inte heller sedan när barnet väl kommer, till skillnad från hur det är för andra i deras bekantskapskrets som väntar biologiska barn. Jag undrar vad det beror på. Osäkerhet? Tanklöshet? Jag är glad att jag inte känner igen mig i att det skulle vara några skillnader där.

All den kärlek vi får uppleva är så överväldigande och jag är så tacksam för att den hela tiden gör vår längtan och väntan lite, lite lättare.

Att längta tillsammans

Flera i vår omgivning hittar så fina sätt att längta tillsammans med oss. Min kusin Marion berättar malligt för omgivningen att hon ska bli moster snart igen och så läxar hon upp dem som råkar lägga huvudet på sned och säga "Åh, så det blev inga egna barn för dem" eller annat tokigt. Det värmer i hjärtat. Hon tar vår strid när vi inte kan vara där och förklara. Och som hon gör det!

Senast när vi var hos svärisarna fick vi en fototavla med orden "Den vackraste stunden i livet, var den när du kom" att ta med oss hem. Den ska förstås hänga i barnkammaren så småningom. Vi fick också en bok om adoption, som min svärmor mottagit av en kvinnlig bekant som adopterat för några år sedan. Den har min svärmor sträckläst med stort intresse och det gör mig så glad. Det är något väldigt lärorikt och vackert med att kunna prata om anknytningsteorier och andra adoptionsreflektioner, som vi ju är insnöade på, tillsammans med familj och släkt.

Och så min rara vän, fantastiska Silvia som försiktigt manat mig att våga tro på framgång. Under sista ivf-försöket fick hon mig att våga köpa bebiskläder och jag ångrar det inte ett dugg. Det gjorde inte sorgen svårare när sedan minusstrecket kom. När hon och hennes man var förbi i lördags hade de med sig en present. En pyjamas för en tvååring. Jag blev så rörd och varm inombords. Just att det kommer från någon som får en att våga längta. En sådan uppskattad gest.

Tänk, vilka vackra sätt omgivningen hittar att längta och vänta med oss.