Bara mänskliga

Dagarna bara rusar förbi. I helgen som gick var det bröllop. Riktigt trevligt, även om det blev en aningens mycket av det goda. Nu är det bara en och en halv vecka kvar till vår semester. Det är mycket som ska vara i ordning på jobbet innan det är dags att koppla av. Så det här är den första perioden på länge som jag inte tänker särskilt mycket på vårt icke-föräldraskap. Det är skönt. Men jag kan också känna att jag senare inte vill att jobb och annat ska vara en så stor del av livet som det är nu.

Som säkert framgick i förra inlägget grubblar jag över adoption mycket ändå, på andra sätt. Jag tänker på vad vårt barn kommer möta för frågeställningar, hur stor risken för människohandel är vid adoption och sådana tråkiga saker. Men tro inte att det avskräcker mig från att adoptera att ventilera sådant. Nej. Jag tror bara det handlar om min källkritiska sida, den lilla journalisten i mig. Så är det nog för både mig och min man. Ingen av oss kan naivt gå in i en adoptionsprocess. Vi måste syna den i sömmarna. Sedan sover vi tryggt.

Och när det kommer till adoptivfrågor, så kan jag ändå känna att jag inte kan stänga av hörseln när människor som är adopterade berättar om sina känslor och funderingar. Jag vill veta och då måste jag lyssna och ta till mig.

I dag har jag lyssnat på ett jättebra avsnitt av Adoptionspodden där svenska Rebecca som är adopterad från Thailand intervjuas. Hon kommer inte in på tacksamheten utan mer att det funnits en tid i hennes liv där hon känt att hon varit "det svarta fåret", att hon inte varit så perfekt som hon tror att hennes föräldrar hade velat och tänkt sig när de kämpade för att få barn. Jag vet fler adopterade som berättat att de känt så, i och för sig givetvis även icke-adopterade. Ett jättebra poddavsnitt. Men oj, oj. Så många minor det finns att trampa på som förälder.

Jag tror att när jag tänker på vår resa mot att bli föräldrar, visst målar man upp en viss bild och den bilden blir rätt lätt stor när man väntat så länge som vi gjort. Men förväntningarna och förhoppningarna ligger ju hos oss, inte att vårt barn ska vara på ett visst sätt. Det får vi ju se hur det blir med det och det i sig är vansinnigt spännande.

I framtiden är vi beredda på att det nog blir tonårsgräl, smäll i dörrar, kläder som doftar tjuvrök eller att vi tvingas byta ut wifi-koden på grund av för sena nätter på nätet. Det är sådant som händer i en tonårsfamilj. En vardag, ett liv. Jag tror inte på svarta får men jag tror inte på några helgon heller. Vi, liksom vårt barn hur oändligt älskad hen än kommer att vara, är ju för tusan bara mänskliga.