Som säkert framgick i förra inlägget grubblar jag över adoption mycket ändå, på andra sätt. Jag tänker på vad vårt barn kommer möta för frågeställningar, hur stor risken för människohandel är vid adoption och sådana tråkiga saker. Men tro inte att det avskräcker mig från att adoptera att ventilera sådant. Nej. Jag tror bara det handlar om min källkritiska sida, den lilla journalisten i mig. Så är det nog för både mig och min man. Ingen av oss kan naivt gå in i en adoptionsprocess. Vi måste syna den i sömmarna. Sedan sover vi tryggt.
Och när det kommer till adoptivfrågor, så kan jag ändå känna att jag inte kan stänga av hörseln när människor som är adopterade berättar om sina känslor och funderingar. Jag vill veta och då måste jag lyssna och ta till mig.
I dag har jag lyssnat på ett jättebra avsnitt av Adoptionspodden där svenska Rebecca som är adopterad från Thailand intervjuas. Hon kommer inte in på tacksamheten utan mer att det funnits en tid i hennes liv där hon känt att hon varit "det svarta fåret", att hon inte varit så perfekt som hon tror att hennes föräldrar hade velat och tänkt sig när de kämpade för att få barn. Jag vet fler adopterade som berättat att de känt så, i och för sig givetvis även icke-adopterade. Ett jättebra poddavsnitt. Men oj, oj. Så många minor det finns att trampa på som förälder.
Jag tror att när jag tänker på vår resa mot att bli föräldrar, visst målar man upp en viss bild och den bilden blir rätt lätt stor när man väntat så länge som vi gjort. Men förväntningarna och förhoppningarna ligger ju hos oss, inte att vårt barn ska vara på ett visst sätt. Det får vi ju se hur det blir med det och det i sig är vansinnigt spännande.
I framtiden är vi beredda på att det nog blir tonårsgräl, smäll i dörrar, kläder som doftar tjuvrök eller att vi tvingas byta ut wifi-koden på grund av för sena nätter på nätet. Det är sådant som händer i en tonårsfamilj. En vardag, ett liv. Jag tror inte på svarta får men jag tror inte på några helgon heller. Vi, liksom vårt barn hur oändligt älskad hen än kommer att vara, är ju för tusan bara mänskliga.
Hej Lina!
SvaraRaderaFin bild på dig och din man!
Har du/ni gett upp hoppet på ett biologiskt barn? Skyddar ni er nu för att inte behöva "ge upp" adoptivbarnet ni väntar?
För visst är det så att man inte får vara gravid och adoptera samtidigt?
Ha en fortsatt fin sommar! E
Tack E :)
RaderaJag gillar inte riktigt "gett upp hoppet". Det känns inte som att vi gett upp nånting utan i stället som att vi äntligen väljer att gå vidare på detta spår, som vi ändå varit öppna för ända sedan starten.
(Stycket nedanför kan du hoppa över svärmor, om du läser, haha)
Vi har sagt att vi snart måste börja skydda oss. Att vi inte gör det nu handlar om lathet och bekvämlighet snarare än att vi går runt och tror att jag ska bli gravid. Vi måste börja sätta oss in i ett nytt preventivmedel, tror jag. Jag är inte sugen på att äta p-piller som jag gjort i flera år utan mår så bra utan de hormonerna. Och kondom … njae.
När vi gjorde sista ivf:en och samtidigt var i slutet av adoptionsutbildningen kunde jag känna mig oerhört kluven till den möjliga graviditeten. Där kunde jag känna att det var som att ge upp vårt adoptivbarn som man ändå ställer sig in på. Då pratade jag och min man mycket om att vi kanske skulle adoptera så småningom även om vi skulle bli föräldrar via ivf också.
Nu är man ju ännu längre in i adoptionsprocessen, men i en period när det står stilla och man inte tänker på det så mycket. Då känns inte vårt barn lika nära. Vi vet ännu inte heller vilket land vi kommer stå i kö till osv.
Det känns viktigare med skydd när vägen mot vårt (adopterade) barn närmar sig, strax innan vi står i ett lands kö skulle jag säga. Då får absolut ingen bekvämlighet eller lathet stå i vägen. Men troligen kommer vi börja skydda oss tidigare än så. Det har bara inte blivit ännu.
Ha en fin sommar!