Pundararmen

Efter ett gäng blodprover på senare tid har jag lärt mig att höger arm är hopplös, ja låt oss säga omöjlig, att få något blod ifrån. Så det är bara för sköterskorna att gå direkt i vänster arm. Min hud är lite känslig och får lätt blåmärken så efter tre blodprov inom loppet av tio dagar förvandlas den till en slags, jag kommer inte på något bättre ord, pundararm. Känns kanske igen för fler?

I morse tog jag den sista dosen nässprej och igår tog jag den sista sprutan med fostimon, sedan i torsdags trappades ner till 150 mg. I kväll är det dags för sprutfinal. Det är dags för sprutan som legat i kylskåpet och väntat ett tag nu. Jag kommer inte ihåg vad den heter, men det är den "pennspruta" som ges 36 timmar (blir det nog) innan äggplocket. Det känns som en piece of cake att få ta en sådan spruta i magen efter dessa dagar. Klockan 20.00 är det dags, lördagsunderhållning deluxe.

Nattgrubblerier del III

"Men för fan, varför tänker jag på detta nu?"

Jag tänkte inte så mycket på det när vi skulle ta blodprov. Men på kvällen när jag lagt mig, hade jag all tid i världen att grubbla. Tänk skulle blodprovet visa att jag hade syfilis eller hiv? Det blev en lång natt att slitas mellan "Jaha, då har man gått runt med det här och smittat sin make", "Ska jag väcka honom och säga att jag inte kan sova?" och "Men för fan, varför tänker jag på detta nu?".

Så fortsatte tankarna till "Har man hiv får man väl knappast fortsätta med ivf och absolut inte adoptera?" och "Men folk verkar ju kunna leva rätt normala liv med hiv ändå, det kanske inte är en dödsdom längre?". Dagen efter skakade jag på huvudet åt mig själv. Men veckan därpå var det ändå en lättnandens suck jag drog när brevet med det negativa beskedet kom. Puh. Det firade vi med ett ligg.

I(V)F - eller mindre ordvitsigt: om

Imorrn är det äntligen dags för blodprov (huvaligen för nålar, tycker både jag och min man). Men det här känns nog som det bästa blodprovet någonsin! Det görs ju för att vi ska få gå vidare i IVF-utredningen.

I helgen har jag kollat på en del IVF-filmer på Youtube. Det slog mig att jag har så lätt att relatera till inför IVF, vad som händer under IVF. Men inte riktigt att det ska bli en graviditet och så småningom en bebis. Det är så många om innan dess. När jag nämnde det för min kollega (min chef, faktiskt) så berättade hon att hennes kompis som väntar barn genom IVF just nu, upplevt det likadant. Hon hade berättat för min chef att hon nästan blivit arg, när hon av en vän (i all välmening) fått saker till bebisen. Jag kan verkligen relatera till att det kan kännas så!

När jag såg ett Youtube-klipp som visade bilder från barnkammaren innan barnet var fött, kände jag bara en "Åh nej! Tänk så går det inte vägen?".

Men man måste ju våga boa när ett barn verkligen är på väg. Det går ju inte att vänta med allt till sista stund. När är ens sista stund?

Jag har nog något att jobba på där. För går det att känna lycka fullt ut i en graviditet, om man oroar sig över missfall för jämnan? Sorgen kommer ju i alla fall om barnet tas ifrån en. Hellre då att ha upplevt kärleksruset och lyckan, än att inte ha hunnit tillåta sig att börja älska tänker jag.

Det är nästan som att tankarna i mitt huvud går långsammare ju närmare behandlingen vi kommer. Jag har hunnit tänka på det här så länge, så många gånger. Men nu när det är på väg att hända, är det verkligen ett mikroskopiskt steg i taget från min sida. Först: blodprov.