I måndags var jag och mannen på en liten "fertilitetsutflykt". Eller ja, han lämnade sperma till länssjukhuset. Hela dagen var jag som i en bubbla. Nu har jag kunnat skaka av mig det, vill inte fastna i den onda spiralen. Men allt jag kunde tänka i måndags, var "det var ju inte så här det skulle vara att bilda familj".
Det var väl svårt att veta vad vi kunde förvänta oss innan. Men nej, jag hade knappast för det första trott att vi skulle vara "gravida" så länge som vi varit. Att väntan skulle vara så lång, den är ju inte ens över ännu efter 24 månader. Nej, jag trodde inte att andra (sjukvården) skulle behöva lägga sig i särskilt mycket utan att vi skulle fixa åtminstone den första biten själv. Själva sexakten trodde man ju liksom skulle vara minst komplicerad.
Jag och maken är inte särskilt mycket i den stad som länssjukhuset är i. Men i måndags var vi som sagt där och vi passade på att strosa nere på stan. Nu var det förvisso grått, men fy fasen vilken tråkig stad alltså. Vi lunchade på ett sushi-ställe, trevligt att passa på i och med att den enda sushi-restaurang som funnits här stängde efter ett halvår (för ett halvår sedan).
Sedan var det själva strosandet, då. Nej, ingen stad för mig. Men när vi gick på gågatan funderade jag över vår framtid. Kanske kommer vi besöka staden många gånger framöver. Vare sig det blir fortsatt infertilitetsutredning eller adoption (föräldrautbildningen äger rum där).
Och så är förstås BB där. Iiiih, just ja. Ibland får jag nästan lov att påminna mig själv om varför vi gör det här. Det är ju inte bara för att räkna hur många spermier min man har, eller för att jag ska kissa på pinnar som visar smileys. Jag antar att det ibland är lätt att missa skogen för alla träden. Men det finns ju ett tydligt mål som väl är viktigt påminna sig själv om att minnas med glädje. I slutänden ska vi faktiskt bli föräldrar!
Haha, du var rätt i det du skriver! Ibland är det lätt att snöa sig in på bara en sak och se den stora bilden :)
SvaraRaderaLätt hänt att glömma helheten ibland :)
RaderaHej, hittade precis in till din blogg! Har också haft en kämpig resa då jag har ett genetiskt fel som gör att jag väldigt lätt får missfall. Håller alla tummar jag kan för er, ni är inte ensamma <3
SvaraRaderasandradf.tumblr.com och facebook.com/villhabebis
Tack för länkarna och tummarna, Sandra!
RaderaAlla lyckönskningar till er också!
Hej, kanske vår berättelse/ resan kan hjälpa någon?. Vi hade försökt i 2 år och 8 månader utan några resultat och utan att undersöka oss. Jag levde i hoppet om att, e de meningen att vi skall få barn så får vi. Men till sist kunde ja i alla fall acceptera att vi testa oss för att få klart i om vi överhuvudtaget hade någon chans, men då va ja redan gravid. Nu skall vi få vårt efterlängtade miraket i juli, å jag har inte riktigt förstått det än. Jag har lärde mig efteråt att lägga energin på någonting annat, vara lycklig för de vi har (familj, vänner, jobb, hus,´m.m.) o inte vara olycklig över de vi inta har. Ja säger inte att detta fungerar för andra, men vi lever nu i en lyckobubblan. All lycka till Er o tack för en bra blogg! Den har hjälpt mig mycket! Hälsningar från Svenskfinland.
SvaraRaderaHej,
RaderaJättegrattis till graviditeten!
Jag tror också det är viktigt att uppskatta det en har. Det försöker jag också att göra så ofta som möjligt. Men ibland tror jag det är viktigt att tillåta sig själv att få sörja och vara ledsen också. Det finns många olika sätt att hantera sorg på.
Tack för de fina orden. All lycka till er också!