Avundsjukan

Det här med barnlösheten har varit ett lättare ok att bära sedan vi fick datumet för första besöket på IVF-kliniken. Men så i söndags hände det. Sorgen och avundsjukan hittade tillbaka till mig.

Vi satt i bilen på väg hem från min mans underbara släkt. Vemodigt och tomt att vända hemåt. Så muntrade jag upp mig själv med att tänka att jättesnart kommer min fina jobbarkompis tillbaka från sin föräldraledighet! Men huvaligen, det som slog mig sedan och gjorde att jag hittade tillbaka till "böl-moodet" för första gången på länge. När min jobbarkompis berättade för mig att hon var gravid, så hade jag och mannen försökt bli med barn i över ett halvår. Nu kommer hon snart tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma med sitt barn i nästan ett år. För att skriva er på näsan litegrann: Jag är fortfarande as ogravid as one can be. Plus att mensen kom igår.

Jag döööör avundsjukedöden.

Nu räcker det

Den här gången var det en nära vän till min man. Vi var inne i en affär när det ringde. Jag visste direkt. Det handlar väl inte om att det sitter i ryggmärgen, utan bara att jag hela tiden är på min vakt. Det är som att sova med ett öga öppet, redo att värja sig från faran. Men det går ju inte att gömma sig för vänner. Jag bara väntade på att kallpratet om husköpet och bröllopet skulle vara över och fick efter några minuter höra de väntade orden: "Är det sant? Grattis, vad roligt".

Fast jag var beredd, så knöt det sig i magen. Jag skakade bara på huvudet, suckade uppgivet. Var tvungen att gå ensam, planlöst mellan hyllorna för att inte ställa till en scen. NU RÄCKER DET! DET RÄCKER! Vem är det som driver med mig?! När de lagt på frågade när jag de ska bli föräldrar och jo, visst är det nio månader efter smekmånaden. Give me a break.

Jag tror det blev extra tungt eftersom vi träffat en annan vän och hans vackra, gravida tjej igår.

Nej, varken avundsjuka eller missunnsamhet är klädsamt. Det kommer rinna av mig så småningom. Innerst inne är jag förstås glad för deras skull, de får ju uppleva det som en annan så innerligt längtar efter. Men just nu orkar jag inte tänka rationellt, vara vuxen. Det känns som att vi står i kö, väntar på vår tur. Och så tränger sig precis alla andra före. Så ologiskt, men känslor är ju sällan logiska. Nu har min underbara man tappat upp ett bad till mig. Han vet precis vad en ledsen fru behöver.