 |
Vi är öppna med vår närmsta omgivning om vad som händer i processen nu, en liten skara har till och med fått adressen till den här bloggen. Öppenheten har känts lättsam, mycket lättare att hantera än sorgen i det tysta. Fram tills nu, har jag kommit på.
Hur ska man kunna hålla det till de närmsta att man är gravid (eller inte) utan att behöva basunera ut det till alla som man har varit öppen med? Om en graviditet väl blir av, så är det ju mycket som kan hända inte minst under den första tiden. Men smusslandet, fram tills den "osäkra" perioden är över kanske inte är något för dem som väljer att vara relativt öppna med sin ivf? Vi får väl se hur vi känner om det väl skulle fungera.
En del av mig tänker att det är sorgligt att en sådan förtvivlan som missfall är så tabu och att det inte borde vara så. En annan del av mig tänker att det kanske är om möjligt ännu svårare att tackla ett missfall inför öppen ridå, på jobbet, tjejkvällen eller släktträffen.
Till störst del tänker jag att vi har väntat på det där plusset så länge. Vi kanske inte får se det inom några veckor, eller så får vi det. Jag vet att vår omtänksamma omgivning vill veta hur det har gått. Efter att vi tog av oss skygglapparna så vet de att vi har en så lång period av hopp och förtvivlan bakom oss. Jag tror att vi kommer att längta efter att få glädja oss tillsammans även om lyckan är skör.
Men jag vet inte. Jag har tänkt på det lite ju fler sprutdagar som går. Nu är vi nära det näst intill omöjliga, riktigt nära.
Det finns inga bra svar, tror jag, man är ju så olika. Jag berättade för min mamma och två vänner när vi var igång med IVFn, och chefen eftersom det blev en del svårförklarad frånvaro. Båda kompisarna jag berättade för är barnlösa, det kändes viktigt eftersom jag fått för mig att de andra skulle tycka mer synd om en, och det räckte med att jag själv tyckte synd om mig av och till. Men lite möjlighet att ventilera med någon annan än min sambo kändes viktigt. När jag sen blev gravid berättade jag direkt för vännerna och mamma, för chefen i ca v 8 för då var hon nog dödligt nyfiken. Anledningen till att vänta med att berätta tycker jag handlar om just det, jag vill inte att folk tycker synd om mig, vill inte behöva berätta om missfall, inte för att det skulle vara skamligt utan för att jag tror jag skulle tycka det var för slitsamt. Nyfiken på vad du kommer fram till! / Salt
SvaraRaderaVad intressant hur man ser på det! En anledning för mig att berätta om det som vi går igenom har handlat om att jag inte vill känna skam. Jag förstår att skam inte behöver vara synonymt med att hålla något hemligt. Men för mig har det inneburit det sedan jag var liten. Att andra tänker att det är synd om oss har jag inte reflekterat så mycket över. Vi får se hur det blir. Vi är ju två som ska komma överens om hur vi gör.
RaderaAllt gott!
/ Lina
Det måste ni nog känna efter själva, vad som känns bäst för er. På jobbet har jag sagt att jag genomgår en medicinsk utredning som kommer att kräva en del sjukhusbesök i olika omfattning. Det är ju faktiskt så. Dagen för äggplocket tog jag en sjukdag (det har man rätt till i och med att det klassas som sjukdom) men eftersom återföringen blev på dag fem för oss och den inföll på en lördag så blev det ingen mer frånvaro. Sätter man in tvådagars så blir det ju sjukdag ett vid återförandet och därmed får man ju sjuklön eftersom det är två sjuktillfällen inom fem dagar. Mina närmsta vänner och våra familjer har vetat om vad vi går igenom, inga andra. Jag har inte klarat av det. Min sambo har dock tyckt att vi kan vara mer öppna men jag har känt att det är lätt för honom att känna så, han som redan har barn (ergo "inte han det är fel på" i andras ögon). Dock har jag inte pratat så mycket med mina nära om det, har känt att ingen förstår fullt ut. Även om jag såklart hoppats att det ska "lösa sig" så har kommentarer och pepp som "det kommer lösa sig, det vet jag!" inte känts peppande utan snarare som att de inte lyssnar eller vet vad de ska säga och känner sig dumma om de bara skulle säga att de förstår att det är asjobbigt. Nu har vi haft sådan tur att det tagit sig och om två veckor ska vi på det "riktiga" ultraljudet och jag längtar så efter att få se det där lilla hjärtat slå igen. Trodde att jag skulle känna mig "hemma" bara jag blev gravid men en IVF-graviditet är ju annorlunda oavsett om symptom etc är likvärdiga en "vanlig" graviditet, den har ju föranletts av en oerhört lång längtan och väntan, det är ju liksom inte bara att borsta av sig och "gå på det igen" om det skiter sig. Visst, man kan försöka igen och igen och igen men det tär ju på redan tärda själar och det känner jag inte att människor som själva inte varit i situationen fattar. Ska avsluta denna roman nu. Jag håller alla tummar och tår för att ni inom kort får se ett litet och oerhört efterlängtat streck på en sticka :)
SvaraRaderaNjä, det är ju det som är det jobbiga med att berätta. De däringa "Det kommer lösa sig". Jag förstår att det är i all välmening. Men hur vet de det? Supergrattis till att det tagit sig! Kan tänka mig att en graviditet kanske är lite svårare att smälta för den som gått igenom ivf. Man har ju, som du säger, väntat så länge. Stort, stort tack för romanen H! :)
RaderaJag blev gravid på andra ivf-försöket, åh den lyckan! Dessvärre visade ul i vecka 7 att fostret bara var hälften så stort som det borde. Ska på nytt ul om några dagar då vi får beskedet om det blivit missfall.
SvaraRaderaVi har berättat för familj och närmsta vänner, självklart undrade alla hur det gått och när plusset kom var det ju fantastiskt att få berätta det. Nu känns det hemskt jobbigt att kanske tvingas berätta om missfall och jag ångrar att vi berättat för så många.
Blir det en ivf-omgång till har vi bestämt att då gör vi det själva och berättar om det blir positivt när tre månader gått.
All lycka till till er, följer med spännin
Kram Jessica
Åh, fy ett så tungt besked att få och en så tung väntan för er. All lycka till, till er också. Stor kram!
Radera