Det stilla hoppet

Min man och jag har olika känslor kring IVF:en. Han kan inte, vågar inte, hoppas på något ännu. Han har så svårt att tro att det är sant, att det här ska leda till en bebis för oss.

Jag å andra sidan suger tag i allt hopp jag kan finna. För till vilken nytta skulle detta vara annars? Jag kan inte tänka att vi går igenom allt det här utan att vara hoppfull. Finns inget hopp så finns ju ingen nytta med det? Men visst förstår jag maken. Han är rädd, rädd att det inte ska gå vår väg den här gången heller. Det är givetvis även jag. Men bara en liten bit av mig. En lite, lite större bit fantiserar om barnkammare och bebiskläder. Men i det tysta. Inte tvinga mannen att våga hoppas. Vi är olika.