Personbästa vid blåskontrollen

Både jag och mannen trodde först att det var åtta äggblåsor när läkaren räknade, tidigare har jag haft åtta och nio äggblåsor, så jag frågade om jag förstått det rätt. Då säger läkaren, "Ja, på den här sidan. Nu går vi över till nästa sida". Det visade sig vara sammanlagt 13 äggblåsor. Ett personbästa alltså. Hurra! Efter besöket fikade vi på "Vi 3" som ligger nära kliniken. Jag tackade mannen för frukosten och han bara "Men tack själv, för alla äggblåsorna". Haha. "Ja, jättemycket varsågod älskling!"

I kväll tar jag sprutorna som vanligt men i morgon minskas dosen gonal F till 150, på söndag är det bara orgalutran och ovitrelle som gäller och på tisdag vankas äggplock.

Ivf-kliniken i Falun, charmig byggnad.
Inte lika charmiga skåpbilar som ställde sig i vägen
när jag fotade!

Hemtrevnadskänsla syns inte

Första klinikbesöket på länge i dag. Jag lämnade blodprov. Återigen påmindes jag om hur alla som besöker kliniken är i sin lilla bubbla. De försöker att piffa till väntrummet med tavlor, fräscht ljusinsläpp och lite hemtrevnadskänsla med soffor och lekhörna. Det är fint men spelar nog ingen större roll för avslappningen. Ingen glömmer varför man är där. Patienter har ändå ingen ögonkontakt med varandra, inget hej. Bara sköta sitt. Jag tycker inte om det. Men ändå förstår jag det. Vi har alla våra dagar, en del tyngre än andra. Då är det jobbigt att låtsas.

Besöket tog knappa tio minuter. Jag valde ändå att lämna blodprov där i stället för att använda mig av expresspost. Det eliminerar en del riskmoment som att brevet inte kommer fram i tid eller tappas bort på vägen. Men man blir rätt slut som människa när man redan är trött, troligen av alla hormoner, och sedan kör en timme dit och så över en timme till jobbet en kvart efter att man kommit fram och sedan ska arbeta flitigt. Parkeringsavgiften var förresten en krona. Personbästa, tror jag.

I kväll är det dags att ta två sprutor. Gonal F minskas till 225 enheter från 300 och så är det nu tid för Orgalutran, den spruta som ska förhindra ägglossningen. På fredag är det dags för ultraljud. Jag hoppas på äggplock redan i helgen. Det skulle innebära att vår tjejweekend nästa vecka inte är hotad alls, eftersom ett befruktat ägg sätts in absolut senast fem dagar efter äggplocket.

Att bli tagen på allvar

Jag är så himla glad att vi besöker en ivf-klinik som tar ens funderingar på allvar och inte avfärdar dem. I dag mejlade jag kliniken i och med att min mens inte kommit ännu (dag 33) och jag inte fått några spottings, alltså små blödningar, ännu.

Jag undrade om prasteronet kan skjuta upp mensen eller göra så att den helt uteblir. Så ska det inte vara, enligt kliniken som nu bokat in mig på ultraljud på torsdag om jag inte fått någon blödning innan dess. Nej, ultraljudet är inte en graviditetsgrej utan ska i stället visa om det kan vara så att jag inte haft någon ägglossning denna gång och att mensen därför är uppskjuten eller kanske till och med puts väck denna vända. Så himla typiskt barnlöshetskroppen att retas så här när man så gärna, efter en evighetsväntan, vill komma i gång med tredje ivf:en.

Jag behövde förresten inte be om en undersökning, utan kliniken föreslog det utan något knussel. Smidigt att vänta till torsdag, dessutom, eftersom att vi är på föräldrautbildning då. Dessutom kanske mensen kommit i gång då, det vore ju inte så dumt. Om inte alternativet vore att det är ett (bus)frö som gömmer sig därinne. Det vore ju allra bäst. Fast det vore ju bara helt bananas.

Befruktningen som inte blev

Jag har sammanfattat äggplocket och isättningen ganska ordentligt, i tre delar. Här är sista delen.

När det efterlängtade telefonsamtalet kom dagen efter äggplocket fick vi, som jag berättat tidigare, veta att antalet befruktade ägg var två. Det kändes så skönt att äntligen veta och två är alltid bättre än noll även om det är få. Vi var så lättade över att det var två och inte ett ägg, ska sägas. Ett till frysen, phu.
Dagen därpå var det bara att hoppa in i bilen, redo att bli befruktad. Helst vill de vänta fem dagar tills isättningen. Men ju färre ägg, desto knappare om tid och det skulle vi bli varse om.

När vi kom fram fick vi veta att ett av äggen såg perfekt ut. Det andra hade dessvärre inte utvecklats som de befruktade äggen ska utvecklas. I stället för att bli ett jämnt antal delar, så var det ett ojämnt antal celler. En kort stund av besvikelse, men vi har ändå försökt tänka "vilken tur att det då var två befruktade ägg från början och att det ena delade sig rätt".

Att få se det befruktade ägget på en bild i datorn var riktigt häftigt. Wow. Äntligen fick vi ett tydligt bevis på att vi faktiskt kan göra detta tillsammans. Vi kan lyckas tåta ihop ett befruktat ägg (med viss hjälp, hehe). Jag fick lägga mig i stolen och det superminimala ägget placerades i mig genom ett rör, kan man väl lättast säga. Efteråt berättade embryologen att röret var tomt. Det befruktade ägget hade alltså intagit sin plats. Åh, så märkligt befriande det kändes efteråt. Vi var äntligen på en plats i livet, som vi väntat så länge på att finna.

Vi tog en varsin macka på Subway. Regnet vräkte verkligen ner utanför men vi satt där inne och kunde inte sluta le. Det var som att vi visste något som ingen i omgivningen hade en aning om. Jag minns i detalj var vi satt, tjejen i rullstol som satt snett bakom mig tillsammans med sin mamma, hon bar slöja. Tonårstjejerna som kom in alldeles blöta av regnet och så Vinyl 107 som spelade Dancing Queen. Innan vi tog oss dit passerade vi torget där Vänsterpartiet fiskade röster och en trubadur sjöng på en liten scen. När vi tog oss ut från restaurangen började vi småspringa till bilen, men mindes att jag borde vara lite försiktig. I stället blev det ett lugnare tempo, där i spöregnet.

Sedan var det den berömda väntan. Och även om man tänker att det inte ska ta sig på första försöket. Så ville hela jag inget annat. Den sorg som kom när det blev klart att det inte hade fungerat. Den hjälplösheten inombords. Det var som att hela jag rasade ihop för en stund. En bit av mig tappade tron på det goda, på livet. En liten bit av mig har väl inte hittat bort från det grå ännu. Men den största biten gör sitt bästa för att förtränga den avgrunden som var.

För nu måste vi göra om den här resan snart igen. Då måste modet komma åter.

Äntligen över på andra sidan

Jag skrev igår om det första äggplocket, här fortsätter berättelsen.

Strax efter äggplocket fick vi först veta hur många simmare som min man lyckats vaska fram. Dessvärre var de något färre än vid de tidigare undersökningarna, om än pigga och bra, och kliniken bestämde sig därför för att använda sig av tekniken icsi. Jag är så glad över att de kan tänka om så och inte köra på att "njaa, nu bestämde vi ju från början att vi skulle göra så här ...".

Icsi går ju till som så att man i stället för som vid vanlig ivf, när man lägger in ett stort gäng snabba simmare hos ett ägg, injicerar den spermie som man tror är starkast in i ett ägg. Först blev jag orolig. Så här var det ju inte tänkt att det skulle bli. Men vi frågade och de förklarade betryggande att det inte skulle försämra våra chanser att få befruktade ägg. Jag lugnade mig rätt fort. En stund senare fick vi veta att äggen var fyra till antalet, då hade vi varit på kliniken i mindre än tre timmar, och sedan var det bara att åka hem och vänta in samtalet.

Men det var ju inte så bara. Bilfärden hem kändes lång, oviss. Mina få ägg, min mans få spermier. Det som hade känts så bra tidigare kändes inte längre som de perfekta förutsättningarna. I bilfärden hem tänkte jag mycket på att ivf för oss mest handlat om den mentala biten, att kämpa med det. Det blir som att livet som ofrivilligt barnlös passerar i revy, samtidigt som framtiden känns så nära. Var är barnkammaren, bebisdoften. Är den nio månader ifrån oss? Är den fortfarande år ifrån? Fortfarande många tårar kvar att fälla i funderingarnas land, kändes det som under bilfärden.

Äggplocket gjorde inte ont senare heller, första dagen tog jag panodil då och då. Jag hade lite mensliknande smärtor men inte ens i närheten så ont som jag brukar ha vid mens.

Efter äggplocket var jag däremot dränerad på energi. Vi tog en lunch på Max. Det brukar kunna ge en illamående feeling efteråt men inte denna gång, trots en halv chilicheese-portion till menyn. När jag kom hem, mannen åkte till jobbet, sov jag i flera timmar. Det kändes som att ha bestigit berg eller slagits mot drakar och att äntligen vara ute på andra sidan. Pusta ut. Men jag tänkte mycket på den där mentala biten. Kommer vi orka gå igenom detta en gång till? Med vetskapen att det inte fungerade första gången?

Blåskontroll

I dag var ju då äggkollsdagen. Gynekologen räknade till fyra äggblåsor på varje äggstock och sa att det såg bra ut. Nu är vi inplanerade att plocka äggen på måndag.

Jag är förresten så himla glad över IVF-kliniken i Falun där vi går. De ger ett proffsigt intryck och så är de som vi varit i kontakt med väldigt trevliga. Dessutom är det så smidigt, vi behöver aldrig sitta och vänta länge. Vi har ju en bit att åka och är tidspessimister och dyker därför upp en kvart för tidigt. Alla gånger som jag lämnat blodprov har vi varit klara tidigare än vad vi avtalat tid. I dag när det var både äggkoll och blodprov var vi klara på knappt en kvart, ingen väntan alls blev det eftersom de haffade oss när vi höll på att anmäla oss och så fick vi gå direkt från blodprovsrummet till ultraljudet.

Det är också en trygghet, för en som varit så spruträdd som jag, att det är samma person som tagit blodprov på mig varje gång (fyra tillfällen). Och gynekologen är så festlig. Hon sa att från och med i dag ska min man helst inte få utlösning. "Så det betyder att du får sova i garaget", lade hon till.

Jag har pratat rätt mycket med min svärmor om vi går igenom och jag tänker på en grej som hon sa när vi knappt var i startgroparna och jag var nervös, inte minst inför äggplocket, att man tar en sak i taget. För två månader sedan var jag i tårar bara jag tänkte på att de skulle plocka ut äggen ur mig. "Undrar hur ont det gör, undrar hur ont det gör" ... Nu är det bara något som vi tar oss igenom för nå dit vi vill. Men jo, jag kommer nog ha lite svårt att somna kvällen innan.

I dag nådde jag förresten upp i högkostnadsskyddet vad gäller läkarbesök. Aldrig hänt förr. Hur kan man dra nytta av det då? Hålla tummarna för någon släng av sjukdom i höst eller på vårkanten? Hihi.

Det stilla hoppet

Min man och jag har olika känslor kring IVF:en. Han kan inte, vågar inte, hoppas på något ännu. Han har så svårt att tro att det är sant, att det här ska leda till en bebis för oss.

Jag å andra sidan suger tag i allt hopp jag kan finna. För till vilken nytta skulle detta vara annars? Jag kan inte tänka att vi går igenom allt det här utan att vara hoppfull. Finns inget hopp så finns ju ingen nytta med det? Men visst förstår jag maken. Han är rädd, rädd att det inte ska gå vår väg den här gången heller. Det är givetvis även jag. Men bara en liten bit av mig. En lite, lite större bit fantiserar om barnkammare och bebiskläder. Men i det tysta. Inte tvinga mannen att våga hoppas. Vi är olika.