Lugnande, bedövning och dropp

Jag var lite blek ett tag.

Tidsmässigt, sett till allt runtikring själva ingreppet, var det här vårt smidigaste äggplock. Känslomässigt, det tyngsta. Det var också det fysiskt mest krävande. Jag sa det åt Tobias igår, att det verkligen är så svårt att beskriva ett äggplock i sig eftersom vi varit med om tre helt olika.

I går var jag ganska nere när vi tog oss till kliniken, ledsen. Jag vet inte riktigt vad det är. Men jag gissar att det beror på ganska mycket. Jag var rädd att det skulle göra ont. Att vara tillbaka i den där sängen inför äggplocket, dessutom. Få samma information om att "Ta på dig de här kläderna, ta två panodil. Sedan kommer jag in och säger när du ska gå och kissa …" Det blir liksom en läskig loop. Sinnet känner sig lite lurat, på något sätt. "Är vi tillbaka här? Där vi blivit så besvikna tidigare? Hur kan du?" Och så är det hormonerna, givetvis.

När det var dags för själva äggplocket skulle det visa sig att äggblåsorna var fler än de 13 som synts i fredags. Jag frågade läkaren om hon kunde säga hur många, det hon konstaterade var att hon slutade räkna efter ett tag. I och med att äggblåsorna var så många så fick jag mer bedövning och lugnande än de tidigare gångerna. Det var jobbigare än de tidigare gångerna eftersom det tog längre tid. Sedan hör jag läkaren och sköterskan säga "Pulsen sjunker. Nu måste vi få dropp hit in". Så rätt vad det var hade jag ett dropp i armen. Jag var ganska borta ett tag. Men personalen är så himla proffsig och rar, så det kändes aldrig som någon fara. Tobias var så duktig som inte ens var nära att svimma den här gången! Första gången fick han lov att lämna rummet så snart bedövningsnålen åkte fram ...

När embryologen kom för att informera om vilken metod de valt att använda sig av, så sa hon att de kör icsi på hälften och ivf på hälften för att det var så många ägg. Vi tappa nog hakan både jag och Tobias. Kunde vi ha fått så mycket som åtta ägg, tänkte vi. Sedan kom sköterskan och vi fick veta att det blivit tolv ägg. Helt otroligt. Det är alltså tre gånger så många ägg som vid vårt första försök.

I söndags pustade jag och Tobias ut, att vi äntligen är klara med sprutor. Tji fick vi. I och med att det blev så många ägg och för att jag reagerade som jag gjorde så finns viss risk för att jag kan bli överstimulerad. Jag ska därför ta en tablett som heter pravidel varje kväll fram till graviditetstestet. Dessutom ska jag ta en spruta varje kväll, fragmin, som är blodförtunnande. Utöver det fortsätter jag med prasteron två gånger per dag och ska förstås ta vaginaltabletten lutinus tre gånger per dag. Det vandrande apoteket fortsätter sin färd!

Behöver jag säga att jag är hemma från jobbet i dag? Det enda mål jag har för onsdagen är att ta mig till affären för att köpa någon god B&J-glass.

Tre befruktade ägg

Jag satt som på nålar innan kliniken ringde. Jag hade väntat mig att de, liksom förra gången, skulle höra av sig innan elva men den hann bli tjugo i tolv. Så tjugo i tolv fick jag veta att tre ägg blivit befruktade. De körde på icsi-metoden den här gången också, även om mannens prov såg mycket bättre ut än sist. I morgon ska vi till kliniken för att sätta in ett korn. Så hoppas vi innerligt att de två andra klarar sig till frysen.

Jag har varit hemma från jobbet i dag. När jag varit uppe och rört på mig har magen varit för öm för att jag ska kunna känna att det är okej att jobba. Men det verkar i alla fall ge med sig.

Redan strax efter kliniken, när vi begav oss mot Max som verkar bli en tradition efter äggplock, så kände jag att det onda inte släppt. Så var det inte förra gången. Nu när vi gick in mot Max så sa jag åt min man, kanske lite för högt, "Nu river det i äggstockarna!". Så passerar en medelålders man oss precis och man ser att han hört mig. Jag hade behövt världens största skämskudde och höll på att dö av skratt, ynkliga skratt givetvis eftersom att det gjorde ont. Jag antar att det lugnande också spelade in i varför jag inte kunde sluta skratta. Jag bjuder honom på den.

Äntligen över på andra sidan

Jag skrev igår om det första äggplocket, här fortsätter berättelsen.

Strax efter äggplocket fick vi först veta hur många simmare som min man lyckats vaska fram. Dessvärre var de något färre än vid de tidigare undersökningarna, om än pigga och bra, och kliniken bestämde sig därför för att använda sig av tekniken icsi. Jag är så glad över att de kan tänka om så och inte köra på att "njaa, nu bestämde vi ju från början att vi skulle göra så här ...".

Icsi går ju till som så att man i stället för som vid vanlig ivf, när man lägger in ett stort gäng snabba simmare hos ett ägg, injicerar den spermie som man tror är starkast in i ett ägg. Först blev jag orolig. Så här var det ju inte tänkt att det skulle bli. Men vi frågade och de förklarade betryggande att det inte skulle försämra våra chanser att få befruktade ägg. Jag lugnade mig rätt fort. En stund senare fick vi veta att äggen var fyra till antalet, då hade vi varit på kliniken i mindre än tre timmar, och sedan var det bara att åka hem och vänta in samtalet.

Men det var ju inte så bara. Bilfärden hem kändes lång, oviss. Mina få ägg, min mans få spermier. Det som hade känts så bra tidigare kändes inte längre som de perfekta förutsättningarna. I bilfärden hem tänkte jag mycket på att ivf för oss mest handlat om den mentala biten, att kämpa med det. Det blir som att livet som ofrivilligt barnlös passerar i revy, samtidigt som framtiden känns så nära. Var är barnkammaren, bebisdoften. Är den nio månader ifrån oss? Är den fortfarande år ifrån? Fortfarande många tårar kvar att fälla i funderingarnas land, kändes det som under bilfärden.

Äggplocket gjorde inte ont senare heller, första dagen tog jag panodil då och då. Jag hade lite mensliknande smärtor men inte ens i närheten så ont som jag brukar ha vid mens.

Efter äggplocket var jag däremot dränerad på energi. Vi tog en lunch på Max. Det brukar kunna ge en illamående feeling efteråt men inte denna gång, trots en halv chilicheese-portion till menyn. När jag kom hem, mannen åkte till jobbet, sov jag i flera timmar. Det kändes som att ha bestigit berg eller slagits mot drakar och att äntligen vara ute på andra sidan. Pusta ut. Men jag tänkte mycket på den där mentala biten. Kommer vi orka gå igenom detta en gång till? Med vetskapen att det inte fungerade första gången?