Lugnande, bedövning och dropp

Jag var lite blek ett tag.

Tidsmässigt, sett till allt runtikring själva ingreppet, var det här vårt smidigaste äggplock. Känslomässigt, det tyngsta. Det var också det fysiskt mest krävande. Jag sa det åt Tobias igår, att det verkligen är så svårt att beskriva ett äggplock i sig eftersom vi varit med om tre helt olika.

I går var jag ganska nere när vi tog oss till kliniken, ledsen. Jag vet inte riktigt vad det är. Men jag gissar att det beror på ganska mycket. Jag var rädd att det skulle göra ont. Att vara tillbaka i den där sängen inför äggplocket, dessutom. Få samma information om att "Ta på dig de här kläderna, ta två panodil. Sedan kommer jag in och säger när du ska gå och kissa …" Det blir liksom en läskig loop. Sinnet känner sig lite lurat, på något sätt. "Är vi tillbaka här? Där vi blivit så besvikna tidigare? Hur kan du?" Och så är det hormonerna, givetvis.

När det var dags för själva äggplocket skulle det visa sig att äggblåsorna var fler än de 13 som synts i fredags. Jag frågade läkaren om hon kunde säga hur många, det hon konstaterade var att hon slutade räkna efter ett tag. I och med att äggblåsorna var så många så fick jag mer bedövning och lugnande än de tidigare gångerna. Det var jobbigare än de tidigare gångerna eftersom det tog längre tid. Sedan hör jag läkaren och sköterskan säga "Pulsen sjunker. Nu måste vi få dropp hit in". Så rätt vad det var hade jag ett dropp i armen. Jag var ganska borta ett tag. Men personalen är så himla proffsig och rar, så det kändes aldrig som någon fara. Tobias var så duktig som inte ens var nära att svimma den här gången! Första gången fick han lov att lämna rummet så snart bedövningsnålen åkte fram ...

När embryologen kom för att informera om vilken metod de valt att använda sig av, så sa hon att de kör icsi på hälften och ivf på hälften för att det var så många ägg. Vi tappa nog hakan både jag och Tobias. Kunde vi ha fått så mycket som åtta ägg, tänkte vi. Sedan kom sköterskan och vi fick veta att det blivit tolv ägg. Helt otroligt. Det är alltså tre gånger så många ägg som vid vårt första försök.

I söndags pustade jag och Tobias ut, att vi äntligen är klara med sprutor. Tji fick vi. I och med att det blev så många ägg och för att jag reagerade som jag gjorde så finns viss risk för att jag kan bli överstimulerad. Jag ska därför ta en tablett som heter pravidel varje kväll fram till graviditetstestet. Dessutom ska jag ta en spruta varje kväll, fragmin, som är blodförtunnande. Utöver det fortsätter jag med prasteron två gånger per dag och ska förstås ta vaginaltabletten lutinus tre gånger per dag. Det vandrande apoteket fortsätter sin färd!

Behöver jag säga att jag är hemma från jobbet i dag? Det enda mål jag har för onsdagen är att ta mig till affären för att köpa någon god B&J-glass.

Tio timmar kvar

I morgon är vi tillbaka på kliniken, tredje äggplocket. Det känns ganska nervöst, även om jag vet hur det går till. Det kommer antingen göra väldigt ont i slutet, eller så inte ont alls är det jag nog tänker mest på. Det är så de olika gångerna sett ut. Jag längtar mest tills det är över. Och allra mest, när det kommer till detta, längtar jag till om 20 dagar när vi vet hur det gått.

Bilden är från andra försöket, efter äggplocket. Man är så där lagom mör och ändå lättad över att det äntligen är färdigt.

Jag kan inte bestämma mig för om jag är peppad, livrädd, sorgsen eller bara lite spänd. Antar att jag är alltihop på en och samma gång på något sätt. Det sorgsna är för att det ibland bara sköljer över mig att det inte var det här vid hade tänkt oss när vi bestämde att vi ville bilda familj. Men så är det med det, antar jag. Och det är bara att gilla läget. Det är inte så farligt, det hade kunnat vara värre!

Tio timmar kvar till incheckning. Nu kör vi!

Äntligen över på andra sidan

Jag skrev igår om det första äggplocket, här fortsätter berättelsen.

Strax efter äggplocket fick vi först veta hur många simmare som min man lyckats vaska fram. Dessvärre var de något färre än vid de tidigare undersökningarna, om än pigga och bra, och kliniken bestämde sig därför för att använda sig av tekniken icsi. Jag är så glad över att de kan tänka om så och inte köra på att "njaa, nu bestämde vi ju från början att vi skulle göra så här ...".

Icsi går ju till som så att man i stället för som vid vanlig ivf, när man lägger in ett stort gäng snabba simmare hos ett ägg, injicerar den spermie som man tror är starkast in i ett ägg. Först blev jag orolig. Så här var det ju inte tänkt att det skulle bli. Men vi frågade och de förklarade betryggande att det inte skulle försämra våra chanser att få befruktade ägg. Jag lugnade mig rätt fort. En stund senare fick vi veta att äggen var fyra till antalet, då hade vi varit på kliniken i mindre än tre timmar, och sedan var det bara att åka hem och vänta in samtalet.

Men det var ju inte så bara. Bilfärden hem kändes lång, oviss. Mina få ägg, min mans få spermier. Det som hade känts så bra tidigare kändes inte längre som de perfekta förutsättningarna. I bilfärden hem tänkte jag mycket på att ivf för oss mest handlat om den mentala biten, att kämpa med det. Det blir som att livet som ofrivilligt barnlös passerar i revy, samtidigt som framtiden känns så nära. Var är barnkammaren, bebisdoften. Är den nio månader ifrån oss? Är den fortfarande år ifrån? Fortfarande många tårar kvar att fälla i funderingarnas land, kändes det som under bilfärden.

Äggplocket gjorde inte ont senare heller, första dagen tog jag panodil då och då. Jag hade lite mensliknande smärtor men inte ens i närheten så ont som jag brukar ha vid mens.

Efter äggplocket var jag däremot dränerad på energi. Vi tog en lunch på Max. Det brukar kunna ge en illamående feeling efteråt men inte denna gång, trots en halv chilicheese-portion till menyn. När jag kom hem, mannen åkte till jobbet, sov jag i flera timmar. Det kändes som att ha bestigit berg eller slagits mot drakar och att äntligen vara ute på andra sidan. Pusta ut. Men jag tänkte mycket på den där mentala biten. Kommer vi orka gå igenom detta en gång till? Med vetskapen att det inte fungerade första gången?

Det första äggplocket

All nässprej, alla sprutor ... Det infann sig trots allt en lättnad
när äggplocket äntligen nalkades.

Det händer inte så mycket i vår process inför nästa IVF. Det är mest väntan. Så jag tänkte att jag kan skriva lite mer detaljerat om förra äggplocket. Håll till godo, den som är intresserad.

Vi, liksom några andra par, anlände till IVF-kliniken i Falun vid åttatiden på morgonen. Väl där fick vi "checka in" i ett rum med en säng och en fåtölj efter att ha suttit en stund i väntrummet. Jag fick byta om till en tygskjorta och knästrumpor. Snart fick jag en kanyl i handen inför att jag skulle få lugnande. Min man fick genomgå sin del först. Efter ett tag var det min tur. Jag var väldigt nervös innan, även fast jag kände mig så redo som jag skulle kunna bli.

Först blev jag lite ställd för att det inte var samma gynekolog som jag var van att träffa, men jag kände i alla fall igenom honom. De är två som jobbar där. Jag fick lugnande vid två tillfällen. Det kändes okej i stolen och med en vetekudde på magen. Men jag kollade inte på skärmen, i alla fall inte i början. Det gjorde min man och för honom blev det för mycket att se den långa sprutan med bedövning som gynekologen stack in i livmodern. Min man var tvungen att släppa min hand och gå ut i korridoren för att inte svimma.

Situationen gjorde mig orolig. Jag fällde en tår. Sköterskan var lugn och höll mig i handen, försökte försiktigt be mig att slappna av och försöka undvika tårar. Det gick bra. Jag strök hennes hand (försökte låtsas att det var min makes, haha) och tog mig igenom det. När jag hörde att ett ägg hittades i en blåsa direkt, så infann sig ett lugn hos mig. Det gick ganska fort för gynekologen att tömma de åtta blåsorna utan att han för den skull var ovarsam.

Alla tankar på varför man gör det, vad man hoppas på ska hända, är som bortblåsta för en stund. Det finns bara här och nu, att man hoppas på många ägg, ingen framtid som sträcker sig längre än så.

Efteråt var jag så förvånad och lättad över att det inte hade gjort ont. Det enda som kändes lite obehagligt var den vanliga gynekologiska undersökningen i början, innan bedövningen. Att äggplocket, som jag fasat så inför, inte gjorde ont alls fick mig så förvånad att jag var nära att svimma när jag reste mig upp. Jag var tvungen att lägga mig en stund, med svetten rinnandes, och känna att spänningarna som varit släppte från kroppen.

Nu var det en olidligt många minuters väntan, i rummet som vi tilldelats, innan vi fick veta hur många ägg som återfunnits ...

Blåskontroll

I dag var ju då äggkollsdagen. Gynekologen räknade till fyra äggblåsor på varje äggstock och sa att det såg bra ut. Nu är vi inplanerade att plocka äggen på måndag.

Jag är förresten så himla glad över IVF-kliniken i Falun där vi går. De ger ett proffsigt intryck och så är de som vi varit i kontakt med väldigt trevliga. Dessutom är det så smidigt, vi behöver aldrig sitta och vänta länge. Vi har ju en bit att åka och är tidspessimister och dyker därför upp en kvart för tidigt. Alla gånger som jag lämnat blodprov har vi varit klara tidigare än vad vi avtalat tid. I dag när det var både äggkoll och blodprov var vi klara på knappt en kvart, ingen väntan alls blev det eftersom de haffade oss när vi höll på att anmäla oss och så fick vi gå direkt från blodprovsrummet till ultraljudet.

Det är också en trygghet, för en som varit så spruträdd som jag, att det är samma person som tagit blodprov på mig varje gång (fyra tillfällen). Och gynekologen är så festlig. Hon sa att från och med i dag ska min man helst inte få utlösning. "Så det betyder att du får sova i garaget", lade hon till.

Jag har pratat rätt mycket med min svärmor om vi går igenom och jag tänker på en grej som hon sa när vi knappt var i startgroparna och jag var nervös, inte minst inför äggplocket, att man tar en sak i taget. För två månader sedan var jag i tårar bara jag tänkte på att de skulle plocka ut äggen ur mig. "Undrar hur ont det gör, undrar hur ont det gör" ... Nu är det bara något som vi tar oss igenom för nå dit vi vill. Men jo, jag kommer nog ha lite svårt att somna kvällen innan.

I dag nådde jag förresten upp i högkostnadsskyddet vad gäller läkarbesök. Aldrig hänt förr. Hur kan man dra nytta av det då? Hålla tummarna för någon släng av sjukdom i höst eller på vårkanten? Hihi.

IVF på Ikeas vis

Apropå det här med sprutor och mängder så har vi skojat här hemma om att det är tur att man åtminstone slipper göra resten på hemmaplan. Som äggplocket, till exempel. Att kliniken efter att ha visat hur man tar sprutan bara: "Och så var det äggplocket. Har ni förresten en dammsugare hemma? Med baksug, alltså?". IVF om Ikea hade arrangerat det.