Nio känslor en ruvare går igenom

Jag bestämde mig för att göra en ny lista, eftersom den gamla blev så festlig i mitt tycke.

Så håll till godo! Här är nio känslor en ruvare går igenom. Alla bilder är hämtade från giphy.com

1. I ruvarens värld är en dag sex månader lång. Minst.



2. För mannen däremot. Inte alltid lika långa dagar …



3. Varje gång du börjar tvivla.



4. När blödningen visar sig vara "falskt alarm".



5. Du bestämmer dig för att tjuvtesta, men fattar inte om stickan visar ett streck eller två.



6. Nej, du blir inte klokare av att googla.



7. Sa jag att det blir en del tårar för den som ruvar?



8. Men visst försöker vi att vara positiva in i kaklet?



9. När dagen kommer: Det finns bara ett sätt att hantera ett negativt graviditetstest.



9. Men förhoppningsvis är detta hur du får känna på testdagen.

Yksi-metoden

Min mamma, som är uppvuxen med finska språket, var så festlig när jag berättade om icsi-metoden. "Jaha, yksi? Kallas det så?" 

Till det roliga hör att yksi ju betyder ett på finska och antalet simmare som används vid icsi-metoden, är ju just en. Lustigt sammanträffande!

Lite infertilitetshumor

Du vet att det snart är dags för nästa ivf-behandling när ...

... någon säger "islossning" och du bara "Va? Vad är det om ägglossning?"
... du säger åt din man att han glömde dig påminna om ägget (till frukost) och han bara "Åh, har du glömt att ta din prasteron?"

Lutinushumor

Alltså ... den när man glömmer sin eftermiddagslutinus hemma och får köra från jobbet med plattan i botten för att hinna hem i okej tid. Då skulle man inte vilja bli stoppad av polisen. "Men, men, men ... jag måste hem till min ehm ... musmedicin!". Det sistnämnda har inte hänt och kommer inte heller att hända, då jag proppat skrivbordslådan full med medicin.

 Nu är det bara några dagar kvar med den där förbannade lutinusen. Hurra, hurra! Ännu mer, försiktigt förvisso men ändå, hurra: ruvardag 16 och ingen mens än så länge.

Hipstern som bajsade

Under den drygt timslånga färden mot Arlanda, på väg mot min och makens minisemester var det ett stort, svart hål i mig. Jag gick igenom en sådan där mörk stund, när man inte tror att man ska få känna glädje någonsin igen. När man inte riktigt kan minnas när det nu egentligen var som man skrattade senast. I stället rann tårarna. Ibland tyst, ibland mer chockerat. Kvällen innan hade jag tagit det negativa graviditetstestet, svart på vitt, och det var den kvällen som sorgen kom som en redig käftsmäll. Det är över nu.

När vi kom fram till Arlanda var jag fortfarande ledsen. Men inte gråtande, mer nedstämd och instängd i mig själv. Jag hade knappt märkt att maken gått till toaletten, innan han kom tillbaka.
"Eh, fan så pinsamt. Jag öppnade dörren och där satt det en och sket."

Det tar bara en millisekund för kroppen att glömma bort att vara ledsen och jag skrattade, blommade. Inte ett gapskratt, men jag rycktes bort från det onda, från det jobbiga utan att riktigt förstå vad som hänt. Och så var jag förstås tvungen att veta. "Var det en gammal, förvirrad herre som glömt att låsa?". Nej, skulle det visa sig. "Det var en hipster som satt och sket. Han blev rätt förvånad när jag öppnade dörren". Och då blev det ännu roligare. Så man är lite sugen på att skicka en Dagens ros till nån tidning, för att tacka den där Hipstern som bajsade.

Tänk att så lite kan behövas för att åtminstone jag ska vara på banan igen, för en stund i alla fall. Man måste börja någonstans.

Kvällsgrubblerier

Häromveckan, när känslorna efter ett misslyckat ivf-försök fortfarande är väldigt färska. Kategori: saker man inte pratar om när adoptionsbyrån kommer på besök i framtiden, eller i affären för den delen:
Maken: Nu har det ju gått så långt att man skulle kunna tänka sig att köpa ett barn. Bara ta lån och betala en miljon. Sen får man ett barn 
Jag (tveksamt): Alltså ... Du tänker på människohandel.
Maken (eftertänksamt): Jaa ...

Men nja, jag tror inte att vi är där riktigt ännu.

Hört på kliniken

Knorrande man befinner sig på en IVF-klinik men tror att han har kommit till något Hiltonhotell och ropar därför ut i korridoren: Hallå? Vi skulle vilja byta till ett bättre rum.

Jag förstår att alla reagerar olika i olika situationer. Men jag blev så full i skratt och funderade på vad för fel det var på deras rum:
1. Saknades där en yttervägg?
2. Fanns där en kannibal i fåtöljen?
3. Var sängen byggd för en fakir?

Dokumenteringsmåtta

Under den här veckan har vi vid tre olika tillfällen haft vänner på besök när sprutan åkt fram. Då har vi räckt över kameran och bett dem att dokumentera. Vi skojade om att min bästis kanske ska följa med imorrn, som en paparazzi med kameran i högsta hugg: "Okej, Lina. Det ser bra ut. Bresa liiite mer bara." Klick. Nä, någon måtta får det vara.

IVF på Ikeas vis

Apropå det här med sprutor och mängder så har vi skojat här hemma om att det är tur att man åtminstone slipper göra resten på hemmaplan. Som äggplocket, till exempel. Att kliniken efter att ha visat hur man tar sprutan bara: "Och så var det äggplocket. Har ni förresten en dammsugare hemma? Med baksug, alltså?". IVF om Ikea hade arrangerat det.

IVF here we come!

Källa: fertilitynation.com

Nu har läkaren skickat en remiss till en IVF-klinik. Jag är så vansinnigt skraj och olidligt förväntansfull på en och samma
gång.

Först trodde jag att vi skulle gå en längre väg till IVF, jag frågade om pergotime till exempel. Men i och med att min man har fullt med friska simmare och jag "ägglossar" regelbundet, så tyckte hon inte att pergotime vore en bra lösning för oss.

Utifrån vår ålder så bedömer läkaren våra chanser som väldigt goda. Hon pratade om 60-70 procent (vi får tre gratisförsök). Hon trodde inte heller att väntetiden kommer vara särskilt lång, utan trodde att vi får göra vårt första besök (samtal) hos IVF-kliniken lite senare i vår. Men innan dess ska vi lämna in varsitt blodprov på tisdag. Det ska visa att vi inte bär på några allvarliga sjukdomar eller smittor.

Jag verkligen avskyr nässprej och både jag och min make är formligen livrädda för sprutor. Men vad fan. Som vi längtar. Nu känns det som att det äntligen händer något. Nu jävlar kör vi.

PS. Det är IVF-kliniken i Falun som vi är remitterade till. Vad tror ni? Efter att ha vänt mig till oraklet google så får jag ett gott intryck av dem. Tummen upp för deras hemsida också, enkelt språk och svar på många av de frågor man sitter inne på!