Hoppet lever

Jag och fragmin, den blodförtunnande sprutan, är inte bästa vänner. Långt därifrån. Den ger mig stora blåmärken. Sprutorna är grövre än vad jag är van med från ivf:en. Men nu har vi i alla fall märkt att om man knölar ihop huden vertikalt i stället för horisontellt så går det lite bättre. Det där svidandet som blir när sprutan dragits ut rår varken jag eller maken oss riktigt på. Men nu är det inte många dagar kvar!

Det är inte många dagar kvar, fast jag råkar vara ett sådant här hopplöst fall som tänker att det är tisdag så himla länge, och onsdag i morgon, att när väl onsdagen kommer så tror jag att det är torsdag. Så är det verkligen i dessa ruvardagar. Jag har inte känt så många symptom, vad jag vet. Men som jag var inne på tidigare lär man sig efter ett tag att symptomen innan mens kan vara förvillande lika symptomen på en graviditet, vad det sägs. Och lite i samma tema: Ömma bröst är en av biverkningarna från medicinen lutinus.

Jag var värsta positiv och pepp häromdagen. Tills jag råkade ut för först pms över något så fånigt som en slö hemsida, vilket brukar ske fyra dagar innan mens, och sedan upptäckte jag ett munsår som är på gång, vilket också brukar inträffa några dagar innan mens. Då kände jag mig ganska uppgiven. Men så kom Tobias hem och smekte mig försiktigt över magen. Ibland kan en sådan handling, som kan tyckas så liten, kännas så stor. Jag går in i ruvardag 11 med hoppet omtöcknat men, ändock, i allra högsta grad kvar.

Lutinushumor

Alltså ... den när man glömmer sin eftermiddagslutinus hemma och får köra från jobbet med plattan i botten för att hinna hem i okej tid. Då skulle man inte vilja bli stoppad av polisen. "Men, men, men ... jag måste hem till min ehm ... musmedicin!". Det sistnämnda har inte hänt och kommer inte heller att hända, då jag proppat skrivbordslådan full med medicin.

 Nu är det bara några dagar kvar med den där förbannade lutinusen. Hurra, hurra! Ännu mer, försiktigt förvisso men ändå, hurra: ruvardag 16 och ingen mens än så länge.