Fyra år senare

Den uppmärksamme noterar att jag bytt sidhuvud och profilbild. Det känns som lite mer positiva vibbar, tycker jag. Fortfarande handlar ju en del av bloggen om den ofrivilliga barnlösheten, men mycket har ju kommit att handla om adoptionsprocessen på senare tid.

Första nässprejsdagen
vid första ivf-försöket.

Sen tänkte jag att en gladare profilbild inte är helt skam. Bilden är tagen när våra vänner gifte sig för 1,5 år sedan. Någon dag innan hade vi tagit det negativa graviditetstestet efter första ivf:en. Det kändes verkligen förjävligt ända fram till Arlanda. Fy fan, rent ut sagt. Bara jag tänker på bilfärden mot flygplatsen blir jag tårögd. Jag mådde så dåligt och ville bara stänga in mig i en bubbla. Jag stod inte ut med min egen kropp och med mig själv. Så mådde jag dåligt för att jag inte kunde släppa det, hur man nu ska kunna släppa en misslyckad ivf direkt bara så där. Det var hemskt.

Men väl framme i Österrike, där bröllopet ägde rum, kunde jag släppa negativiteten och må riktigt bra. Därav det stora leendet. Att få vara någon annanstans just då gjorde oss gott.

Tänk att det är 1,5 år sedan vi drog igång med första ivf:en. Då var man lagom kaxig. Ni som varit med från början vet att jag var livrädd för att börja med nässprejen och sedan sprutorna. En annan rädsla som vi fasade under tiden, var att vi skulle behöva vänta ännu längre - adoption. Jag kunde inte föreställa mig ett föräldraskap mer än ett år bort knappt när vi började försöka. Men nu är vi här fyra år efter första försöket, nästan framme, och det funkar ju det också. Inte bara funkar. Det känns helt fantastiskt att få bli mamma till ett barn som redan finns. Vilken ynnest.

Hipstern som bajsade

Under den drygt timslånga färden mot Arlanda, på väg mot min och makens minisemester var det ett stort, svart hål i mig. Jag gick igenom en sådan där mörk stund, när man inte tror att man ska få känna glädje någonsin igen. När man inte riktigt kan minnas när det nu egentligen var som man skrattade senast. I stället rann tårarna. Ibland tyst, ibland mer chockerat. Kvällen innan hade jag tagit det negativa graviditetstestet, svart på vitt, och det var den kvällen som sorgen kom som en redig käftsmäll. Det är över nu.

När vi kom fram till Arlanda var jag fortfarande ledsen. Men inte gråtande, mer nedstämd och instängd i mig själv. Jag hade knappt märkt att maken gått till toaletten, innan han kom tillbaka.
"Eh, fan så pinsamt. Jag öppnade dörren och där satt det en och sket."

Det tar bara en millisekund för kroppen att glömma bort att vara ledsen och jag skrattade, blommade. Inte ett gapskratt, men jag rycktes bort från det onda, från det jobbiga utan att riktigt förstå vad som hänt. Och så var jag förstås tvungen att veta. "Var det en gammal, förvirrad herre som glömt att låsa?". Nej, skulle det visa sig. "Det var en hipster som satt och sket. Han blev rätt förvånad när jag öppnade dörren". Och då blev det ännu roligare. Så man är lite sugen på att skicka en Dagens ros till nån tidning, för att tacka den där Hipstern som bajsade.

Tänk att så lite kan behövas för att åtminstone jag ska vara på banan igen, för en stund i alla fall. Man måste börja någonstans.