Ivf-pusslet

Jag la ett litet ivf-pussel som fick mig att samla tankarna en stund. 

Kliniken ringde upp bara ett par timmar efter blodprovet. Tji fick jag för att jag tidsinställde ett inlägg till lite senare på dagen. Jag ska hur som helst, som väntat, fortsätta med sprutor och nässprej i samma dos fram till åtminstone torsdag när det är dags för blodprov igen och vaginalt ultraljud, som det så käckt heter.

Jag ska fortsätta använda synarel morgon och kväll. Men till skillnad från början när jag gjorde sammanlagt fyra nässprejningar per dag, så gör jag nu bara två. Dosen i sprutan, som mannen ger mig i magen varje kväll, innehåller fortfarande 225 ml fostimon. Nu börjar vi vara vana men jag tycker innerligt att ge första sprutan var något av det modigaste och finaste som min man har gjort för mig.

Det har varit en verkligt speciell semester. Och ännu är inte det som gjort den så märkvärdig till ända. Så här med en ivf-behandling snart i bagaget, så är jag glad att den sammanföll med semestern. Jag förstår att alla inte har möjlighet att lösa det så och för oss var det givetvis en slump att det blev så. Men att genomföra behandlingen på semestern har gjort att vi inte behövt känna någon stress.

Vi har kunnat ta dagen som den kommer. Lika klyschigt som det är, lika mycket stämmer det. Jag tror att det däremot hade blivit stressigt om vi skulle ha valt att gå igenom detta samtidigt som vi skulle ha en semester likt förra årets, resa runt halva Sverige för att hälsa på släkt och vänner.

Behandlingen har bitvis gjort mig trött, nedstämd och gett mig vallningar. Små saker för den som väntar på något så stort, men ändå jobbigt när man är mitt uppe i det.

Inte heller har vi haft några inplanerade projekt eller krav och de gånger som något hinder har dykt upp, så har vi tagit det med ro (förutom timmarna innan första sprutan skulle tas och det inte riktigt stämde med informationen som vi fått, då var jag en uppjagad, bölande, fru med hormonsvängningar en liten stund). I det stora hela hade vi inte kunnat få en lugnare semester och det är jag tacksam över.

IVF here we come!

Källa: fertilitynation.com

Nu har läkaren skickat en remiss till en IVF-klinik. Jag är så vansinnigt skraj och olidligt förväntansfull på en och samma
gång.

Först trodde jag att vi skulle gå en längre väg till IVF, jag frågade om pergotime till exempel. Men i och med att min man har fullt med friska simmare och jag "ägglossar" regelbundet, så tyckte hon inte att pergotime vore en bra lösning för oss.

Utifrån vår ålder så bedömer läkaren våra chanser som väldigt goda. Hon pratade om 60-70 procent (vi får tre gratisförsök). Hon trodde inte heller att väntetiden kommer vara särskilt lång, utan trodde att vi får göra vårt första besök (samtal) hos IVF-kliniken lite senare i vår. Men innan dess ska vi lämna in varsitt blodprov på tisdag. Det ska visa att vi inte bär på några allvarliga sjukdomar eller smittor.

Jag verkligen avskyr nässprej och både jag och min make är formligen livrädda för sprutor. Men vad fan. Som vi längtar. Nu känns det som att det äntligen händer något. Nu jävlar kör vi.

PS. Det är IVF-kliniken i Falun som vi är remitterade till. Vad tror ni? Efter att ha vänt mig till oraklet google så får jag ett gott intryck av dem. Tummen upp för deras hemsida också, enkelt språk och svar på många av de frågor man sitter inne på!