Hormonerna spelar mig ett spratt

Vi skickade iväg bland annat denna bild på barnrummet.
Jag är sugen på att måla nån glad färg på väggarna.
Kanske terapigöra när barnbeskedet kommit?

Ni vet hur en del som ligger stegen före en kan berätta saker men man tänker inte riktigt på det förrän det händer? Jag kan säga att det verkligen är som att hormonerna konstant spelar mig lite olika spratt. Det är jag tämligen säker på att jag tidigare hört om adoptionsprocessen. Och jo, jag har väl reflekterat över det tidigare men ju längre insmetade vi är desto mer märks det att mitt välmående pendlar likt en kyrkklocka inför söndagsgudstjänst. 

Igår grät jag, som jag nämnde, en skvätt när vi var tvungna att packa ihop barnkammaren. När jag satte ord på det i dag, när jag pratade med Tobias mamma, förklarade jag att det påminde lite om ivf:en. Det finns en chans att man är gravid, man börjar nästan tro det, tills man ser minustecknet på stickan. Med barnrummet blir det som att en del av en tror att man är nära att få barnbesked då man får se sitt barns rum framför sig. Tills man tvingas inse att det bara är att packa ihop grejerna. Här ska ännu på länge inget barn flytta in. Det är smärtsamt.

Men så i dag höll jag på att gråta av lycka i stället. Slängde iväg ett mejl till Barnens Vänner för att fråga hur bilderna såg ut och om det saknades något. Inom sju minuter fick jag svaret att de kikat på bilderna, att de var fina och att vi kan "tuta och köra". Åh, lättnad.

Man är som ständigt på tå, att få grönt ljus betyder så mycket. Bilderna har inte landat från framkallningen ännu. Men jag tänkte förbereda lite genom att klippa bildtexter. I dag kom också den engelska översättningen i brevlådan, så den är betald och ska skannas in för att sedan skickas till Barnens Vänner som i sin tur anlitar någon som översätter den till mandarin. 

Tidigare i dag slog det mig att jag glömt att det ju finns ett till papper som jag och mannen ska skriva under och det skannas in för att sedan översättas till mandarin. Vår komplettering till medgivandet! Blev helt paff över att det gått en hel helg utan att jag tänkt på det, haha. 

Apropå det här med hormoner och adoption: Jag tycker faktiskt att det borde vara varje adopterande kvinnas förbannade rätt att slippa mensen i nio månader. Vem ska man kontakta som kan ordna detta, tro? Försäkringskassan? Politiker? Den som fixar det, har eventuellt min röst.

Ivf-pusslet

Jag la ett litet ivf-pussel som fick mig att samla tankarna en stund. 

Kliniken ringde upp bara ett par timmar efter blodprovet. Tji fick jag för att jag tidsinställde ett inlägg till lite senare på dagen. Jag ska hur som helst, som väntat, fortsätta med sprutor och nässprej i samma dos fram till åtminstone torsdag när det är dags för blodprov igen och vaginalt ultraljud, som det så käckt heter.

Jag ska fortsätta använda synarel morgon och kväll. Men till skillnad från början när jag gjorde sammanlagt fyra nässprejningar per dag, så gör jag nu bara två. Dosen i sprutan, som mannen ger mig i magen varje kväll, innehåller fortfarande 225 ml fostimon. Nu börjar vi vara vana men jag tycker innerligt att ge första sprutan var något av det modigaste och finaste som min man har gjort för mig.

Det har varit en verkligt speciell semester. Och ännu är inte det som gjort den så märkvärdig till ända. Så här med en ivf-behandling snart i bagaget, så är jag glad att den sammanföll med semestern. Jag förstår att alla inte har möjlighet att lösa det så och för oss var det givetvis en slump att det blev så. Men att genomföra behandlingen på semestern har gjort att vi inte behövt känna någon stress.

Vi har kunnat ta dagen som den kommer. Lika klyschigt som det är, lika mycket stämmer det. Jag tror att det däremot hade blivit stressigt om vi skulle ha valt att gå igenom detta samtidigt som vi skulle ha en semester likt förra årets, resa runt halva Sverige för att hälsa på släkt och vänner.

Behandlingen har bitvis gjort mig trött, nedstämd och gett mig vallningar. Små saker för den som väntar på något så stort, men ändå jobbigt när man är mitt uppe i det.

Inte heller har vi haft några inplanerade projekt eller krav och de gånger som något hinder har dykt upp, så har vi tagit det med ro (förutom timmarna innan första sprutan skulle tas och det inte riktigt stämde med informationen som vi fått, då var jag en uppjagad, bölande, fru med hormonsvängningar en liten stund). I det stora hela hade vi inte kunnat få en lugnare semester och det är jag tacksam över.