Grönt är skönt

Voilà! Det gick lätt som en plätt för Tobias och hans pappa att få upp fondtapeten. Vi har satt in några av möblerna för att känna in det lite. Men ännu känns det inte riktigt som barnrummet. Det saknas ju lite på väggarna och så något mer. Någon.

Det kanske blir något litet inköp då och då men i stort stannar vi nog här åtminstone tills vi vet vem som flyttar in. Det är verkligen rogivande och jobbigt på samma gång att det nu är stopp eller åtminstone en kraftig inbromsning.

Den stora nallen med den gröna rosetten hade svärisarna med sig i helgen. Så söt! Och så gott hen sitter i fåtöljen.

Vi skojar om att "Nu har vi gjort vår bit. Nu är det bara att de ringer!". Man kan ju alltid drömma ...

Barnrum in progress

I helgen som var började vi med barnrummet. Så här såg det ut efter ett lager färg. Andra vändan fick vi bort de vita fläckarna. Båda är vi jättenöjda med färgen och glada att vi valde skönt grönt. Vi är nog löjligt stolta över att faktiskt ha åstadkommit detta. Vi fungerar lite så när det kommer till praktiska ting i hemmet. På väggen vid stegen ska den efterlängtade fondtapeten upp. Bästa svärisarna hjälper till med det nu i påsk. Även om jag är i en dipp just nu så är jag sjukt peppad på att se hur det blir utan maskeringstejp, utan plast och utan stege mitt i rummet samt med fintapeten. Hur tuff väntan än är stundtals, ibland långt värre vissa dagar än andra, så har den verkligen sina ljusglimtar. Att se ett barnrum växa fram är en sådan grej.

I samtal med mamma i dag kunde jag sätta fingret på det. Hon föreslog nyttan i regelbundna långpromenader, att det är ett bra sätt att rensa tankarna och lösa problem. Det är det, förvisso, nio gånger av tio. Men adoptionsprocessen - där kan jag inte utsätta mig för en långpromenad där bara jag och tystnaden finns. Tankeverksamheten triggas igång och problemet (väntan) går inte att lösa. Den bara är. Då får jag en inre stress. Nä, det är nog bättre för mig att tackla detta på andra sätt. Jag kommer i alla fall på mig hela tiden med att acceptera sorgen. Jag behöver inte vältra mig i den, men den går inte att ignorera. Den finns där just nu men kommer att gå över.

Vi bär med oss vårt barn varje dag

Jag sneglar lite på barnrumstapeter. Det blivande barnrummet (hååå, längtar) har helt vita väggar vilket i och för sig är bättre från hur det såg ut innan (90-talsblå tapet och så en bård med nakna bebisänglar) men inte särskilt lekfullt.

Den här, från märket Ferm living, fastnar jag extra mycket för (bilden tagen helt fräckt från Ferm livings sida). Tobias gillar den också. Den är dyr på de olika sidor där jag hittar den. Men tur att man inte behöver så mycket. Vi pratar om att tapetsera en vägg med något lekfullt i stil med detta och sedan ha de tre andra väggarna enfärgade. I det här fallet skulle det då innebära grönt. Åh, tänk att få sätta den sista tapetlängden på väggen. Stå och titta. På väggen, på varandra, på väggen. Beundra och drömma. Vilket steg att se fram emot. Jag har nog nämnt tidigare att vi inte vill vänta till barnbeskedet med att inreda. Vi vill försöka börja så smått tidigare för att se om vi kan finna styrka i barnrummet i stället för den nedstämdhet som många räds ska komma om man börjar i för god tid. Sedan tar vi det förstås i vår takt ändå. Eller troligt scenario: Jag speedar på, Tobias gör så gott han kan för att hänga med, hehe.

Igår kändes i alla fall beslutet att inte vänta till barnbesked med att inreda rätt. Jag kollade in i rummet, som är väldigt kalt nu, och såg vår barnkammare fast inget är där. Det högg i hjärtat. Som om vårt barn inte finns i vårt liv ännu fast det gör hon eller han ju i allra högsta grad. Vi pratar varje dag om vårt barn. Ibland om namnet, andra gånger om barnrummet och så förstås känslor kring hur vi tror det blir när han eller hon väl finns hos oss. Vi pratar föräldraledighet och vi pratar dagis vs. dagmamma. Vi pratar språkutveckling, vi pratar anknytning. Så ja; vi bär med oss vårt barn varje dag även om vi inte vet vem han eller hon är. Inte helt olikt en graviditet, va?

Det är skönt att ingen av oss vill inreda ett "flickigt" eller "pojkigt" rum. När vårt barn väl flyttar in styr förstås barnets vilja vare sig det är prinsesskronor och drakar eller superhjältar och tyll, men än så länge är det ju vi som bestämmer och det är mysigt att snart få boa lite tycker jag. Att få vara lite aktiv i vår längtan och väntan.

Jag tycker det är lite svårt att hitta färgglad, inte alltför dyr, inredning till barnrummet. Mycket ser snarare ut att vara för föräldrarna, lite för "designigt" och vitt, vitt, vitt och grått. Lösningen är kanske att speja mer efter begagnat på loppisar. Det går nog att hitta mycket snyggt. I de lokala facebookgrupperna och på Blocket är det svårt med barnrumsinredning när man letar något specifikt har jag märkt.

De här grejerna spanar vi efter just nu:

• Ett pysselbord med två stolar
• Leksaksspis
• Förvaring
• Lego
• Gardiner

Egentligen är "spanar" ett ganska starkt ord. Just nu strosar vi ju mest för att se om vi hittar något vi gillar. 

Hormonerna spelar mig ett spratt

Vi skickade iväg bland annat denna bild på barnrummet.
Jag är sugen på att måla nån glad färg på väggarna.
Kanske terapigöra när barnbeskedet kommit?

Ni vet hur en del som ligger stegen före en kan berätta saker men man tänker inte riktigt på det förrän det händer? Jag kan säga att det verkligen är som att hormonerna konstant spelar mig lite olika spratt. Det är jag tämligen säker på att jag tidigare hört om adoptionsprocessen. Och jo, jag har väl reflekterat över det tidigare men ju längre insmetade vi är desto mer märks det att mitt välmående pendlar likt en kyrkklocka inför söndagsgudstjänst. 

Igår grät jag, som jag nämnde, en skvätt när vi var tvungna att packa ihop barnkammaren. När jag satte ord på det i dag, när jag pratade med Tobias mamma, förklarade jag att det påminde lite om ivf:en. Det finns en chans att man är gravid, man börjar nästan tro det, tills man ser minustecknet på stickan. Med barnrummet blir det som att en del av en tror att man är nära att få barnbesked då man får se sitt barns rum framför sig. Tills man tvingas inse att det bara är att packa ihop grejerna. Här ska ännu på länge inget barn flytta in. Det är smärtsamt.

Men så i dag höll jag på att gråta av lycka i stället. Slängde iväg ett mejl till Barnens Vänner för att fråga hur bilderna såg ut och om det saknades något. Inom sju minuter fick jag svaret att de kikat på bilderna, att de var fina och att vi kan "tuta och köra". Åh, lättnad.

Man är som ständigt på tå, att få grönt ljus betyder så mycket. Bilderna har inte landat från framkallningen ännu. Men jag tänkte förbereda lite genom att klippa bildtexter. I dag kom också den engelska översättningen i brevlådan, så den är betald och ska skannas in för att sedan skickas till Barnens Vänner som i sin tur anlitar någon som översätter den till mandarin. 

Tidigare i dag slog det mig att jag glömt att det ju finns ett till papper som jag och mannen ska skriva under och det skannas in för att sedan översättas till mandarin. Vår komplettering till medgivandet! Blev helt paff över att det gått en hel helg utan att jag tänkt på det, haha. 

Apropå det här med hormoner och adoption: Jag tycker faktiskt att det borde vara varje adopterande kvinnas förbannade rätt att slippa mensen i nio månader. Vem ska man kontakta som kan ordna detta, tro? Försäkringskassan? Politiker? Den som fixar det, har eventuellt min röst.