I helgen som var började vi med barnrummet. Så här såg det ut efter ett lager färg. Andra vändan fick vi bort de vita fläckarna. Båda är vi jättenöjda med färgen och glada att vi valde skönt grönt. Vi är nog löjligt stolta över att faktiskt ha åstadkommit detta. Vi fungerar lite så när det kommer till praktiska ting i hemmet. På väggen vid stegen ska den efterlängtade fondtapeten upp. Bästa svärisarna hjälper till med det nu i påsk. Även om jag är i en dipp just nu så är jag sjukt peppad på att se hur det blir utan maskeringstejp, utan plast och utan stege mitt i rummet samt med fintapeten. Hur tuff väntan än är stundtals, ibland långt värre vissa dagar än andra, så har den verkligen sina ljusglimtar. Att se ett barnrum växa fram är en sådan grej.
I samtal med mamma i dag kunde jag sätta fingret på det. Hon föreslog nyttan i regelbundna långpromenader, att det är ett bra sätt att rensa tankarna och lösa problem. Det är det, förvisso, nio gånger av tio. Men adoptionsprocessen - där kan jag inte utsätta mig för en långpromenad där bara jag och tystnaden finns. Tankeverksamheten triggas igång och problemet (väntan) går inte att lösa. Den bara är. Då får jag en inre stress. Nä, det är nog bättre för mig att tackla detta på andra sätt. Jag kommer i alla fall på mig hela tiden med att acceptera sorgen. Jag behöver inte vältra mig i den, men den går inte att ignorera. Den finns där just nu men kommer att gå över.
