Det första äggplocket

All nässprej, alla sprutor ... Det infann sig trots allt en lättnad
när äggplocket äntligen nalkades.

Det händer inte så mycket i vår process inför nästa IVF. Det är mest väntan. Så jag tänkte att jag kan skriva lite mer detaljerat om förra äggplocket. Håll till godo, den som är intresserad.

Vi, liksom några andra par, anlände till IVF-kliniken i Falun vid åttatiden på morgonen. Väl där fick vi "checka in" i ett rum med en säng och en fåtölj efter att ha suttit en stund i väntrummet. Jag fick byta om till en tygskjorta och knästrumpor. Snart fick jag en kanyl i handen inför att jag skulle få lugnande. Min man fick genomgå sin del först. Efter ett tag var det min tur. Jag var väldigt nervös innan, även fast jag kände mig så redo som jag skulle kunna bli.

Först blev jag lite ställd för att det inte var samma gynekolog som jag var van att träffa, men jag kände i alla fall igenom honom. De är två som jobbar där. Jag fick lugnande vid två tillfällen. Det kändes okej i stolen och med en vetekudde på magen. Men jag kollade inte på skärmen, i alla fall inte i början. Det gjorde min man och för honom blev det för mycket att se den långa sprutan med bedövning som gynekologen stack in i livmodern. Min man var tvungen att släppa min hand och gå ut i korridoren för att inte svimma.

Situationen gjorde mig orolig. Jag fällde en tår. Sköterskan var lugn och höll mig i handen, försökte försiktigt be mig att slappna av och försöka undvika tårar. Det gick bra. Jag strök hennes hand (försökte låtsas att det var min makes, haha) och tog mig igenom det. När jag hörde att ett ägg hittades i en blåsa direkt, så infann sig ett lugn hos mig. Det gick ganska fort för gynekologen att tömma de åtta blåsorna utan att han för den skull var ovarsam.

Alla tankar på varför man gör det, vad man hoppas på ska hända, är som bortblåsta för en stund. Det finns bara här och nu, att man hoppas på många ägg, ingen framtid som sträcker sig längre än så.

Efteråt var jag så förvånad och lättad över att det inte hade gjort ont. Det enda som kändes lite obehagligt var den vanliga gynekologiska undersökningen i början, innan bedövningen. Att äggplocket, som jag fasat så inför, inte gjorde ont alls fick mig så förvånad att jag var nära att svimma när jag reste mig upp. Jag var tvungen att lägga mig en stund, med svetten rinnandes, och känna att spänningarna som varit släppte från kroppen.

Nu var det en olidligt många minuters väntan, i rummet som vi tilldelats, innan vi fick veta hur många ägg som återfunnits ...