Första sprutan

Första sprutan är tagen! Min man är en sådan klippa.

I morse ringde vi IVF-kliniken i Falun som berättade att blodprovet såg jättebra ut och att vi kunde börja med sprutorna i kväll. Hon pratade om sprutorna på ett sätt som jag inte kände igen, men jag tänkte att det där har säkert maken koll på. Hehe. Han sa att det lät obekant och vi ringde upp lite senare.

Det visade sig att vi fått lite annorlunda grejer än vad kliniken brukar skriva ut recept på, så det var lite förvirrat för en stund. Som toppen på isberget så hade vi bara fått med oss en av de två kartongerna (med flera ampuller) till svärföräldrarna och min man, som fick dona med det där, blev tvungen att mäta och spruta bort lite i stället för att bara ta en 150 ml och en 75 ml. Jag kollade inte när han gjorde det. Men jag höll i en bit av magen och kände ett litet stick när han satte första sprutan i min mage, i svärföräldrarnas kök(!). Efteråt var jag alldeles fylld med adrenalin. Min klippa till man, min hjälte. Det här är det modigaste jag upplevt honom göra. Som jag nämnt tidigare är vi båda spruträdda som tusan. Därför blir jag så euforisk över att det var (nästan) lätt som en plätt så här i efterhand.

Innan har jag stissat upp mig. Gråtit, gått in i en tyst bubbla. Funderat.  Det som är okända marker, känns lätt obehagligt ibland.  Men nu är vi verkligen, verkligen i gång. Är det möjligt? Overkligt.