Möten som ger energi

I veckan var jag på en fackkurs i samband med att stora neddragningar väntar i företaget där jag och Tobias jobbar. Vi känner oss ganska trygga med att bli kvar men det är många andra som det fortfarande är frågetecken för.

På lunchen blev det lite snack och jag nämnde att jag tänker på dem som är i ens egen ålder, som på min mans jobb där två är gravida och så min man som är i en adoptionsprocess. Då hajar den man som sitter bredvid mig till. Det visar sig att han blivit pappa genom adoption! Tre gånger! Och även om jag är lugn i det här sparpaketet som finns så var det så skönt att han kunde säga, och verkligen veta vad han snackade om, när han bara "Shit. Jag hade brutit ihop om nåt sånt här kommit i vår adoptionsprocess. Hur mår ni?", ungefär.

Han berättade att de hade flyttat till en närliggande kommun under en av adoptionsprocesserna och bara det hade ju inneburit ungefär ett halvårs tidsfördröjning. Ja, jisses. Vi hann avverka några skräckscenarier (att man bara går och håller tummarna för att båda ska inte bara behålla jobbet utan få vara friska - inte främst för sin egen hälsa utan för att man inte ska vara rökt som adopterande mitt i processen), våndor och barnlängtan utan krusiduller innan det var dags att fortsätta kursen. Och så fick jag säga de magiska orden till nån som varit där, att "Vi väntar bara på samtalet nu" och att han visste precis vad jag menade. "Åh, då har ni kommit jättelångt. Då är ni nästan framme!".

Det där vardagsmötet gav en sådan energi. Nu orkar jag vänta lite till.

När berättar man?

Måndag och blodprovsdag. I morgon ska kliniken ringa för att berätta vad provet visade, om det är dags för ultraljud på torsdag.

Vi är öppna med vår närmsta omgivning om vad som händer i processen nu, en liten skara har till och med fått adressen till den här bloggen. Öppenheten har känts lättsam, mycket lättare att hantera än sorgen i det tysta. Fram tills nu, har jag kommit på.

Hur ska man kunna hålla det till de närmsta att man är gravid (eller inte) utan att behöva basunera ut det till alla som man har varit öppen med? Om en graviditet väl blir av, så är det ju mycket som kan hända inte minst under den första tiden. Men smusslandet, fram tills den "osäkra" perioden är över kanske inte är något för dem som väljer att vara relativt öppna med sin ivf? Vi får väl se hur vi känner om det väl skulle fungera.

En del av mig tänker att det är sorgligt att en sådan förtvivlan som missfall är så tabu och att det inte borde vara så. En annan del av mig tänker att det kanske är om möjligt ännu svårare att tackla ett missfall inför öppen ridå, på jobbet, tjejkvällen eller släktträffen.

Till störst del tänker jag att vi har väntat på det där plusset så länge. Vi kanske inte får se det inom några veckor, eller så får vi det. Jag vet att vår omtänksamma omgivning vill veta hur det har gått. Efter att vi tog av oss skygglapparna så vet de att vi har en så lång period av hopp och förtvivlan bakom oss. Jag tror att vi kommer att längta efter att få glädja oss tillsammans även om lyckan är skör.

Men jag vet inte. Jag har tänkt på det lite ju fler sprutdagar som går. Nu är vi nära det näst intill omöjliga, riktigt nära.