Om några timmar är det dags att ta den första sprutan i den andra ivf-kuren. Det är många känslor och tankar som hinner strömma genom kroppen en sån här dag, dag två i menscykeln och därför första sprutdagen a'la korta protokollet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag måste få ur mig det. Tidigare i dag höll jag på att svämma över av panik. Vi är hemma hos min mans släkting, så kommer en kvinna jag träffar för första gången. Jättetrevlig, men så tar hon det där rejäla klivet in på samtalsämnet barn. Jag säger rejäla klivet, för hon gick raka vägen från samtalsämnet cancer.
Först var det okej. Jag skärmade av, lät min man vänligt och kort svara den bekanta att "nej, inte ännu". Men det räckte inte. Samtalsämnet lämnades inte därhän utan tog sig vidare mot steg två som gick i stil med "men nog vill väl hon (blick mot svärmor) ha barnbarn ...". Hela min kropp stelnade som i chock. Jag fick en fly eller fäkta-känsla som inte ville ge med sig. Jag samlade mig för några sekunder, för att hinna säga ett skarpt "sådant kan man ju inte riktigt planera". Sedan var min energi utflugen.
Och jag hatar det. Jag hatar att sitta och ta det. Att tiga. Jo, man skulle kunna förklara att man går igenom en ivf-behandling, att man försökt bli med barn i nästan tre år. Men det är inget roligt att tvingas till det, förstås. Att tvingas berätta det för en människa man inte känner, för att den råkar lägga näsan i blöt.
I stället sökte jag mig till toaletten där hela jag letade efter en flyktväg. Men det var bara att torka tårarna och ge sig ut igen fast hela jaget skrek att jag borde befinna mig någon annanstans.
I efterhand kändes det som att jag hade lurat mig själv att jag var trygg innan bakhållet kom.
Fy fan vilka människor det finns! Hon fattar inte vilken skada hon gör! Orka vara den som varje gång tar fighten, trots att det smärtar inombords, och berättar för sådana hur känslig en sådan fråga och ett sådant samtalsämne är.
SvaraRaderaJag hann knappt börja mitt jobb för ett år sedan, innan frågorna om när jag skulle skaffa barn kom. Vad vill de ha för svar på den frågan? "När? Om en vecka". Eller "När? För två år sedan när vi slutade skydda oss". Jag tror inte de skulle palla med det svaret. Eller rättare sagt, jag skulle inte orka säga det och sedan ta följdfrågorna.
Hon menade förstås verkligen inget illa. Men utifrån mitt perspektiv blev det givetvis väldigt jobbigt. Jag förstår vad du tänker med följdfrågorna. De orkar man inte alltid med. Ännu jobbigare skulle kanske vara om det bara blev en förlägen tystnad?
RaderaFast den tystnaden av att ha klampat i klaveret äger ju den personen som ställde frågan...Nu mera vet de flesta vad jag och min Älskling går igenom. Men till de som inte vet och som ställer frågan eller antyder något, kan jag kasta infon rätt i deras ansikten! Inte alltid sjyst. Men det borde vara såpass vanligt förekommande det här med att försöka få barn och kanske inte kunna, så att folk förstår att inte ställa den frågan.
RaderaLycka till med IVF nr 2!!
Många kramar!
Visst är det så, men det är bra att andra påminner en om det ibland. Man glömmer lätt att det inte är en själv som ska stå där i klaveret :) Kraaam!
Radera