Kvällen innan testdagen

Jag valde att försöka sätta ord på känslorna och tankarna kvällen innan det var dags för gårdagens graviditetstest.
När ovissheten stundvis kunde kännas ganska ljuv. Men också jobbig, förstås.

2014-11-02

Är man någonsin så mellan hopp och förtvivlan som kvällen innan det andra ivf-försökets stundande graviditetstest? Det är allt jag fokuserar på. Som om jag ska ta sats i höjdhopp, inte nudda ribban. Jag har inte tänkt på något annat än minus eller plus den här dagen. Att hoppas halvhjärtat går inte, inte i dag. Det är av och på. Av och på. Det är som att vi tror att vi aldrig varit närmare. Men vad vet vi, egentligen? Är vi ens nära nu?

Imorrn kastar vi oss utför stupet. Lyckas vi flyga den här gången, eller blir det en till kraschlandning? Vad resultatet än visar, blir det skönt att veta. Om vi kan andas ut, få känna lycka, eller om vi måste sugas in i sorgen, in i det svarta hålet, igen.

Kroppen skvallrar ingenting, är så hemlighetsfull. Eller är det du som är så finurlig, så hemlighetsfull? Jag är hoppfull, sprudlande nyfiken, större delen av tiden. Men små stunder tvingar jag mig själv ner på jorden, ner till likgiltigheten. Att fokusera på en framtid med tredje och sista ivf-försöket, en plats i adoptionskön. Att det också är en framtid, en alldeles underbar framtid om det leder till att storken hittar till oss.

För den som inte läst hur det gick, så finns det inlägget här.

Andra ivf:en

Om några timmar är det dags att ta den första sprutan i den andra ivf-kuren. Det är många känslor och tankar som hinner strömma genom kroppen en sån här dag, dag två i menscykeln och därför första sprutdagen a'la korta protokollet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag måste få ur mig det. Tidigare i dag höll jag på att svämma över av panik. Vi är hemma hos min mans släkting, så kommer en kvinna jag träffar för första gången. Jättetrevlig, men så tar hon det där rejäla klivet in på samtalsämnet barn. Jag säger rejäla klivet, för hon gick raka vägen från samtalsämnet cancer.

Först var det okej. Jag skärmade av, lät min man vänligt och kort svara den bekanta att "nej, inte ännu". Men det räckte inte. Samtalsämnet lämnades inte därhän utan tog sig vidare mot steg två som gick i stil med "men nog vill väl hon (blick mot svärmor) ha barnbarn ...". Hela min kropp stelnade som i chock. Jag fick en fly eller fäkta-känsla som inte ville ge med sig. Jag samlade mig för några sekunder, för att hinna säga ett skarpt "sådant kan man ju inte riktigt planera". Sedan var min energi utflugen.

Och jag hatar det. Jag hatar att sitta och ta det. Att tiga. Jo, man skulle kunna förklara att man går igenom en ivf-behandling, att man försökt bli med barn i nästan tre år. Men det är inget roligt att tvingas till det, förstås. Att tvingas berätta det för en människa man inte känner, för att den råkar lägga näsan i blöt.

I stället sökte jag mig till toaletten där hela jag letade efter en flyktväg. Men det var bara att torka tårarna och ge sig ut igen fast hela jaget skrek att jag borde befinna mig någon annanstans.

I efterhand kändes det som att jag hade lurat mig själv att jag var trygg innan bakhållet kom.

Äggjakten fortsätter

Minisemestern kunde inte ha kommit lägligare. Sen var det givetvis lite trist att ivf-bluesen medförde att jag inte riktigt var vid mina sinnes fulla bruk när jag packade. Men så får det väl lov att vara ibland. Iväg kom vi och påklädda var vi.

Nej, jag är inte gravid. Bara att skriva det, gör ont. Men tänker på det gör jag ju i alla fall, hur jag än vrider och vänder på det. I dag ringde jag kliniken för att berätta om det negativa testet. Vi hade redan hörts av när jag stod på Arlanda,,, i torsdags men då fanns ju fortfarande en svag, svag strimma hopp så vi pratades vid i dag också.

Redan på eftermiddagen blev jag uppringd av sköterskan som berättade att jag ska köra igång med korta protokollet i början av nästa mens. Hej och hå. En del av mig känner att jag och mannen kanske borde vila från ivf:en ett tag. Men den största delen av mig känner att det ändå inte går att tänka bort barnlösheten, att det inte går att tänka bort sorgen. Därför tycker jag det känns bra att komma i gång med detta så snart som möjligt. Andra försöket. Tungt.

Jag frågade varför det blir det korta protokollet denna gång. Svaret blev att man hoppas på fler ägg. Det hoppas jag också på. Mest av allt hoppas jag förstås på Ägget. Att det rätta ägget ska finnas där.