Det fungerade inte den här gången heller. Jag har nog hunnit gå igenom hela känsloregistret denna ruvardag 18 och testdag, från pirret innan resultatet till ilskan och frustrationen över vår situation. Just nu har jag mellanlandat i tröttheten, med ett axelryck.
Ledsen? Ja. Chockad? Nej. Jag vet inte.
Jag är mest less. Vi kan det här nu. Kan vi inte få prova nåt
annat? Vad sägs om ett plus på stickan? En bebis att sniffa i
nacken?
Jag känner mig ganska lugn ändå. Det var nästan tuffare när inget av
äggen klarade sig till frysen. Nu hade man en liten föraning om vad som riskerade vänta oss. Men när jag
behöver ta orden i munnen, ringa till dem som hoppas så mycket med
oss och inte få tjuta det där glädjetjutet, så stockar det sig i halsen. Det närmaste jag kan beskriva det som, är att det är som att ringa och berätta att någon har dött. Ingen man hunnit komma nära kanske, men en bekant så där. Kanske med svajig hälsa. En person som man så gärna ville lära känna.
Det är givetvis en stor sorg att se ett negativt test igen. Men det måste ju göras. Vi blir ju inte med barn bara för att vi tar skygglapparna på och inte gör testet. Vi är där vi är. Jag har pratat med den förstående barnmorskan på ivf-kliniken i Falun. Vi ska höras igen innan jul, så är väl tanken att köra igång med den tredje ivf:en i januari om vi orkar. Jag hinner tänka praktiskt. Ska vi ställa oss i en eller två adoptionsköer då? Undrar om det blir långa eller korta protokollet? Ska man böna och be om två ägg på en och samma gång? Har vi chans till det nu trots att vi är unga? Jag vet inte. Vi får se.
Jag kan ändå känna att det är skönt att för en stund pausa. Inte vara mitt uppe i en ivf-behandling, alla sprutorna, lutinusträsket, ovissheten. Nu skiter vi i det här en stund. Jag fick ju unna mig en snygg jacka, med gott samvete, i alla fall.
