Det vackraste graviditetsbeskedet

Jag vill berätta lite närmare om ett av graviditetsbeskeden för att det var så otroligt emotionellt och för att det nu går att skriva lite mer om det utan att riskera att outa någon tänker jag.

Jag fick ett fint inslaget paket tillsammans med ett handskrivet känslosamt brev för några veckor sedan. Däri avslöjades att hon ska bli mamma. Det var skrivet från hjärtat och är självklart sparat. I paketet fanns den sötaste lilla pandapyjamas, jag hade innan skrivit om att jag funderade på att köpa den.

Av mig fick den blivande mamman genast ett handskrivet brev tillbaka, rakt från hjärtat. Tillsammans med det fick hon de små, små kläder jag köpte förra våren inför vårt sista ivf-försök. Det var en självklarhet att just hon ska ha de kläderna till sin lilla. Det är så spännande och känns alldeles särskilt att vi nu får följas åt och vänta barn samtidigt!

Jag tänker att det finns flera olika sätt att avslöja en graviditet på men detta var det verkligt vackraste jag varit med om, från en blivande mamma till en annan. Fina, fina vän. Tack!

Var landar storken nästa vecka?

På nyårsafton kom det sjätte graviditetsbeskedet! De senaste fyra veckorna har vi faktiskt tagit emot ett graviditetsbesked i veckan, eller om det är fyra besked på tre veckor. Helt otroligt - eller bara åldern. Utöver det har det varit ytterligare några gravidnyheter, men lite mer ytligt bekanta. Jag och Tobias skojar lite om vilka som kommer meddela tillökning nästa vecka.

Handen på hjärtat så är det väldigt skönt att dessa glada storknyheter, som ju duggar så tätt, inträffar nu och inte i våras när vi var nedbrutna av den sista misslyckade ivf:en. Då hade jag nog nästintill brutit ihop, inte för att missunsammheten är klädsam men för att hjärta och sinne ibland inte riktigt fungerar rationellt. Och kom igen - vem med en misslyckad ivf färskt i minnet skulle palla med sex graviditetsbesked på kort tid utan att det bekom henne? Den kvinnan vore sjukt imponerande eller gjort av stål.

Nu känns det däremot hellugnt och roligt! Vi har vår spännande resa parallellt med graviditetsbeskeden och det är mysigt på något sätt.

Apropå den där väntade tillökningen nästa vecka, så vore det ju verkligen kronan på verket att nås av nyheten att storken hittat till någon som väntar barn från St Lucy! Jag tror inte att det kommit något barnbesked därifrån sedan september. I så fall har det kommit lika många barnbesked via vår organisation därifrån år 2015 som året innan, fem. Jag vet ju att vi är minst tio par härifrån som väntar och längtar, så låt oss hoppas på fler besked än så det här året.

Något som graviditetsnyheterna fått mig att fundera över är att jag längtar efter att få höra någon vän berätta att de är på gång att adoptera eller rent av meddela ett barnbesked. Vi kommer ju lära känna många adoptivföräldrar genom just adoptionen. Men jag undrar om det kommer finnas några vänner sedan tiden innan som också går igenom en adoptionsprocess. Det vore häftigt att få dela de upplevelserna.

Att tackla graviditetsbesked

Jag fick en kommentar tidigare (för nästan tre veckor sedan, hjälp vad tiden går!) där "E" undrade hur jag hanterar nyheter som att prinsessan Sofia är gravid. Jag sparade att svara på kommentaren eftersom det känns intressant i ett inlägg i stället och sen gav Maria ett bra svar, tyckte jag. 

Självklart reagerade jag när jag såg nyheten! Jag tillät mig att skratta och fnysa lite och så ryckte jag på axlarna. Varför bryr jag mig ens? Jag tror att jag bryr mig främst av två ganska egoistiska anledningar:

1. Det uppenbara: En bulle i ugnen som på beställning, som det ser ut utifrån i alla fall ska väl förstås tilläggas.

2. Jag vill se fler rubriker om kända personer som går igenom ofrivillig barnlöshet och kan berätta vilket helvete det är att brottas med. Chansen att kända personer, med något slags inflytande i vårt samhälle, berättar om det (sitt privata helvete) torde öka ju fler som gör en sådan resa. Därför blir jag inte glatt ivrig när jag ser glättiga, väntade, graviditetsbesked i tidningarna.

Det har funnits en tid när jag blev riktigt missunnsam och nedstämd vid graviditetsbesked. Vare sig det handlade om en (oftast ytligt) bekant eller någon rubrik i skvallerpressen. Sedan ivf:en drog i gång för ett och ett halvt år sedan har jag ändå varit ganska fokuserad på vår egen resa. Än mer när vi tagit oss in i adoptionsprocessen. För hur mycket mer med barn blir vi av att jag tycker det är orättvist att någon annan är gravid? Den hårda sanningen är ju dessvärre, inte ett dugg. Och jag har, precis som du E, känt skam när jag blivit ledsen. Då har jag blivit ännu ledsnare. Men jag har behövt få vara ledsen, få vara bitter. I alla fall en stund. För mig har det varit viktigt att det kan gå över.

E skriver något väldigt skört och träffsäkert som jag tror att många, många av oss ofrivilligt barnlösa som känt skam och sorg känner igen oss i: "Är jag ens mogen att adoptera/bli mamma? Jag kan till exempel fortfarande vara arg över min kropp för att den "vägrar" bli med barn... Det är så barnsligt tänkt, jag vet."

Jag tror, E, att bara du som här törs sätta din sorg i ett perspektiv, sätta ord på dina känslor och vågar ställa jobbiga frågor till dig själv så har du en "mamma-mognad" du kanske själv inte ser. För mig är det nog att just sätta ord på känslorna som varit det viktigaste verktyget. 

Jag har kunnat vara riktigt förbannad på min kropp för att den inte vill bli gravid. Men det är ju så där med livet, att sedan bara några veckor är jag och mannen likt två tonåringar i stället verkligen rädda för att vi ska bli gravida trots skydd. Det är verkligen en ny fas i livet, men är väl ett inlägg i sig.