Jag fick en kommentar tidigare (för nästan tre veckor sedan, hjälp vad tiden går!) där "E" undrade hur jag hanterar nyheter som att prinsessan Sofia är gravid. Jag sparade att svara på kommentaren eftersom det känns intressant i ett inlägg i stället och sen gav Maria ett bra svar, tyckte jag.
Självklart reagerade jag när jag såg nyheten! Jag tillät mig att skratta och fnysa lite och så ryckte jag på axlarna. Varför bryr jag mig ens? Jag tror att jag bryr mig främst av två ganska egoistiska anledningar:
1. Det uppenbara: En bulle i ugnen som på beställning, som det ser ut utifrån i alla fall ska väl förstås tilläggas.
2. Jag vill se fler rubriker om kända personer som går igenom ofrivillig barnlöshet och kan berätta vilket helvete det är att brottas med. Chansen att kända personer, med något slags inflytande i vårt samhälle, berättar om det (sitt privata helvete) torde öka ju fler som gör en sådan resa. Därför blir jag inte glatt ivrig när jag ser glättiga, väntade, graviditetsbesked i tidningarna.
Det har funnits en tid när jag blev riktigt missunnsam och nedstämd vid graviditetsbesked. Vare sig det handlade om en (oftast ytligt) bekant eller någon rubrik i skvallerpressen. Sedan ivf:en drog i gång för ett och ett halvt år sedan har jag ändå varit ganska fokuserad på vår egen resa. Än mer när vi tagit oss in i adoptionsprocessen. För hur mycket mer med barn blir vi av att jag tycker det är orättvist att någon annan är gravid? Den hårda sanningen är ju dessvärre, inte ett dugg. Och jag har, precis som du E, känt skam när jag blivit ledsen. Då har jag blivit ännu ledsnare. Men jag har behövt få vara ledsen, få vara bitter. I alla fall en stund. För mig har det varit viktigt att det kan gå över.
E skriver något väldigt skört och träffsäkert som jag tror att många, många av oss ofrivilligt barnlösa som känt skam och sorg känner igen oss i: "Är jag ens mogen att adoptera/bli mamma? Jag kan till exempel fortfarande vara arg över min kropp för att den "vägrar" bli med barn... Det är så barnsligt tänkt, jag vet."
Jag tror, E, att bara du som här törs sätta din sorg i ett perspektiv, sätta ord på dina känslor och vågar ställa jobbiga frågor till dig själv så har du en "mamma-mognad" du kanske själv inte ser. För mig är det nog att just sätta ord på känslorna som varit det viktigaste verktyget.
Jag har kunnat vara riktigt förbannad på min kropp för att den inte vill bli gravid. Men det är ju så där med livet, att sedan bara några veckor är jag och mannen likt två tonåringar i stället verkligen rädda för att vi ska bli gravida trots skydd. Det är verkligen en ny fas i livet, men är väl ett inlägg i sig.
