Jag fick en kommentar tidigare (för nästan tre veckor sedan, hjälp vad tiden går!) där "E" undrade hur jag hanterar nyheter som att prinsessan Sofia är gravid. Jag sparade att svara på kommentaren eftersom det känns intressant i ett inlägg i stället och sen gav Maria ett bra svar, tyckte jag.
Självklart reagerade jag när jag såg nyheten! Jag tillät mig att skratta och fnysa lite och så ryckte jag på axlarna. Varför bryr jag mig ens? Jag tror att jag bryr mig främst av två ganska egoistiska anledningar:
1. Det uppenbara: En bulle i ugnen som på beställning, som det ser ut utifrån i alla fall ska väl förstås tilläggas.
2. Jag vill se fler rubriker om kända personer som går igenom ofrivillig barnlöshet och kan berätta vilket helvete det är att brottas med. Chansen att kända personer, med något slags inflytande i vårt samhälle, berättar om det (sitt privata helvete) torde öka ju fler som gör en sådan resa. Därför blir jag inte glatt ivrig när jag ser glättiga, väntade, graviditetsbesked i tidningarna.
Det har funnits en tid när jag blev riktigt missunnsam och nedstämd vid graviditetsbesked. Vare sig det handlade om en (oftast ytligt) bekant eller någon rubrik i skvallerpressen. Sedan ivf:en drog i gång för ett och ett halvt år sedan har jag ändå varit ganska fokuserad på vår egen resa. Än mer när vi tagit oss in i adoptionsprocessen. För hur mycket mer med barn blir vi av att jag tycker det är orättvist att någon annan är gravid? Den hårda sanningen är ju dessvärre, inte ett dugg. Och jag har, precis som du E, känt skam när jag blivit ledsen. Då har jag blivit ännu ledsnare. Men jag har behövt få vara ledsen, få vara bitter. I alla fall en stund. För mig har det varit viktigt att det kan gå över.
E skriver något väldigt skört och träffsäkert som jag tror att många, många av oss ofrivilligt barnlösa som känt skam och sorg känner igen oss i: "Är jag ens mogen att adoptera/bli mamma? Jag kan till exempel fortfarande vara arg över min kropp för att den "vägrar" bli med barn... Det är så barnsligt tänkt, jag vet."
Jag tror, E, att bara du som här törs sätta din sorg i ett perspektiv, sätta ord på dina känslor och vågar ställa jobbiga frågor till dig själv så har du en "mamma-mognad" du kanske själv inte ser. För mig är det nog att just sätta ord på känslorna som varit det viktigaste verktyget.
Jag har kunnat vara riktigt förbannad på min kropp för att den inte vill bli gravid. Men det är ju så där med livet, att sedan bara några veckor är jag och mannen likt två tonåringar i stället verkligen rädda för att vi ska bli gravida trots skydd. Det är verkligen en ny fas i livet, men är väl ett inlägg i sig.
Ja, det stämmer verkligen. Bara man lite oftare skulle läsa om ofrivillig barnlöshet hos kändisar då skulle man ha lättare att hantera glada graviditetsbesked. För sanningen är ju att det är många som lyckas – kanske till och med omgående – men många också som det inte funkar för. Jag har till exempel hört en del rykten om att både Estelle (om vi nu redan pratar om kungligheter) och hennes ofödda syskon är IVF-barn. Kan tänka mig att detta stämmer med tanke på den tunga medicinen som Daniel måste äta på grund av transplantationen. Och visst vore det skönt om de skulle våga och vilja prata om det offentligt. Nu är det säkert inte så roligt att hela tiden stå i rampljuset som de gör men vad mycket det skulle ge om de visade att ofrivillig barnlöshet kan drabba vem som helst.
SvaraRaderaKram!
Vi får hoppas att det snart inte är så himla tabu. Det måste ju finnas så sjuuukt många ivf-bebisar därute! Tänk om någon i kungahuset också kunde adoptera … Det vore också något. Men det ligger nog en bit bort. Kram!
RaderaÅh vad jag känner igen mig! Att den första tanken när tidningarna och sociala medier fylls med glädjebesked (för dom) är "jaha det är klart att hon också är gravid nu". Jag hoppas att man kommer över den orättvisa känslan, jag gläds med mina vänner när de kastar fram sina nyheter till höger och vänster men egentligen känns det inte som att jag faktiskt är glad. Vilket jag ju är såklart, för deras skull. Den ena känslan utesluter absolut inte den andra, men den ena är så ofta så väldigt mycket starkare :( Tänk om man fick höra om fler "kändisar" som kämpar, man hade inte känt sig så ensam på något sätt. Mer normal iaf.
SvaraRaderaSå glad för eran skull som kommit så långt ändå i processen mot adoption! Långt kvar förvisso, vi har precis gått klart utbildningen och det är ju åratal kvar men det är i alla fall en bit på väg! Kramar
Ja, det är väl det som det handlar om i mångt och mycket. Att man känner sig så ensam i sin sits! Man upplever det som att det är ganska få som kan relatera till hur man faktiskt känner sig som ofrivilligt barnlös.
RaderaGulliga du. Härligt att ha utbildningen bakom sig. En riktigt bra bit på vägen.
Det kan kännas långt bort. Men ni är närmare än ni någonsin varit!
Kram