Adoption på agendan

I kväll har jag tittat på ett avsnitt av Korrespondenterna på Svtplay i och med att jag hört om programmet på Facebook och läst om det i andra bloggar.

Avsnittet handlar om internationell adoption och är bitvis mycket intressant och gripande. Men när man själv känner sig väldigt intresserad av och insatt i ämnet samt att ämnet ligger en så nära så känns det också bitvis oerhört förenklat. Vad gäller biten om Sydkorea hade jag önskat mer balans.

Sedan vill jag absolut inte ta ifrån en adopterad person rätten till sin berättelse och sina känslor, klart den som har mod och styrka ska dela med sig. Fruktansvärt när myndigheter eller enskilda ta sig rätten att ändra ett barns historia för vuxnas bekvämlighet. Sådant ska inte tystas ned. Som nyhetsreporter vet jag att man de flesta gånger har ett begränsat utrymme och kan behöva en stark röd tråd, vinkel, i berättelsen för att föra den framåt och göra den intressant. Men det är självklart givande och viktigt att  förklara sammanhang.

Glad ändå att adoptionsfrågorna sätts på agendan, så får väl alla bilda sin uppfattning förhoppningsvis utifrån fler nyhetskällor än en. Jag försöker verkligen att ta till mig berättelser av personer som är adopterade, det finns en uppsjö av glädje och sorg att ta del av. Ett tips är att följa Adopterad i Sverige, på Instagram.

Gällande Sydkorea tycker jag ändå att denna BBC-dokumentär från oktober lyckas bättre än Korrespondenterna med att nå fram och ge en fördjupad, nyanserad bild och förklara nutida sammanhang. Men så handlar den också bara om Sydkorea och är drygt 20 minuter lång.

Jag funderar mycket på det där, att jag hoppas att allt ska gå rätt till. Vi sätter självklart stor tilltro till myndigheterna i Taiwan och Sverige, att den information som ges är riktig. Och senare inte minst stor tilltro till oss själva, att vi ska klara av att möta vårt barns känslor och upplevelser på rätt sätt.