En titt i ivf-arkivet

För exakt ett år sedan skrev jag om tre tänkbara länder att adoptera ifrån. Det var fortfarande väldigt abstrakt i och med att vi väntade på att påbörja vår sista ivf. Jag blev förvånad när jag såg att inte ett enda av länderna som jag resonerade kring var Taiwan! Inte heller Sydkorea står med. Det är ju ändå de två länderna det har handlat mest om senare. För ett år sedan var det i stället Madagaskar, Vietnam och Thailand.

Några dagar innan hade vi bokat in första mötet med socialen inför föräldrautbildning (parallellt bokade jag in akupunktur, vill inte riktigt minnas var jag hade nålar för att jag hoppades att det skulle hjälpa kroppen på traven …).

Jag noterar jag att jag var ungefär lika fokuserad efter andra ivf:en som jag varit i adoptionsprocessen. Jag har varit en ångvält länge. Desto viktigare att försöka låta kropp och sinne varva ner nu även om det är sjukt svårt att bryta ett mönster. Den senaste månaden måste jag erkänna att jag lägger obalanserat mycket energi på jobbet och det har - surprise - sammanfallit med att jag inte har något "ofrivillig barnlöshet"-projekt att lösa.

Kvällen innan testdagen, förra året, skrev jag i alla fall texten nedanför.
-----

Är man någonsin så mellan hopp och förtvivlan som kvällen innan det andra ivf-försökets stundande graviditetstest? Det är allt jag fokuserar på. Som om jag ska ta sats i höjdhopp, inte nudda ribban. Jag har inte tänkt på något annat än minus eller plus den här dagen. Att hoppas halvhjärtat går inte, inte i dag. Det är av och på. Av och på. Det är som att vi tror att vi aldrig varit närmare. Men vad vet vi, egentligen? Är vi ens nära nu?

Imorrn kastar vi oss utför stupet. Lyckas vi flyga den här gången, eller blir det en till kraschlandning? Vad resultatet än visar, blir det skönt att veta. Om vi kan andas ut, få känna lycka, eller om vi måste sugas in i sorgen, in i det svarta hålet, igen.

Kroppen skvallrar ingenting, är så hemlighetsfull. Eller är det du som är så finurlig, så hemlighetsfull? Jag är hoppfull, sprudlande nyfiken, större delen av tiden. Men små stunder tvingar jag mig själv ner på jorden, ner till likgiltigheten. Att fokusera på en framtid med tredje och sista ivf-försöket, en plats i adoptionskön. Att det också är en framtid, en alldeles underbar framtid om det leder till att storken hittar till oss.

-----