Det känns som jag ska börja gråta.
Snart gråter jag.
Jag gråter.
Tårarna segnar tyst nerför kinden. En flämtande andning, en till, rädd att tappa kontrollen. För det är lite så i kväll. Längtan byter skepnad till saknad och känslorna är plötsligt inte under min kontroll. En hinna av sorg och tomhet som jag inte rår på. Förrän fullmånen syns som en strålkastare.
Vi har i alla fall månen och stjärnorna.
Inte i samma ögonblick.
Men som om vi vore tillsammans ser vi dem både jag och du.
Tänk att i månen fanns en stilla tröst.
