"Facebook or it didn't happen?"

Sent igår kväll gjorde jag något som jag väntat länge på att tordas göra. Jag "kom ut" som ofrivilligt barnlös på Facebook, självklart med stöd från Tobias. Jag frågade honom, precis som förr, om det skulle kännas okej och han peppade och sa "Klart du ska. Kör på bara". Denna underbara man.

Mest var det väl för min egen skull. Men också för andra i samma sits, så som när jag började blogga. Sedan vill jag självklart sprida kunskap om ofrivillig barnlöshet, om ivf och om adoption. Vi ofrivilligt barnlösa är givetvis inte en homogen grupp, men jag tänkte att det här gör jag för fler än mig själv. För att jag önskar att jag hade sett ett sådant inlägg poppa upp i mitt Facebookflöde när den ofrivilliga barnlöshetens svarta hål var som störst.

Inlägget har fått så otroligt bra respons, nästan så jag blir lite generad. Folk jag känner och många som jag inte ens känner har läst, kommenterat, diskuterat och tryckt på gilla-knappen. Kul! Och BRA. Då vet jag att jag nått ut med ett ämne som mitt hjärta klappar för. Så här skrev jag:

"Brukar du ställa frågan "När ska ni skaffa barn?". Snälla, sluta. I dag skulle du antagligen inte kunna få stopp på mig att prata om adoptionsprocessen och det tämligen tabubelagda ämnet ofrivillig barnlöshet om du hade fräckheten att fråga. Men för några år sedan, innan jag lärde mig att bli förbannad, var det den mest ångestfyllda fråga jag kunde tänka mig att få. Inte minst om man hade en misslyckad ivf färskt i minnet. Till dig som är ofrivilligt barnlös vill jag bara säga: Det är en klen tröst, men du är inte ensam."

Sedan skrev jag att den som är ofrivilligt barnlös och vill känna sig mindre ensam, eller den som bara vill veta mer om ämnet, är välkommen till min blogg. Jag länkade till ett inlägg som blivit väldigt läst nu, Den ofrivilliga barnlösheten och jag.

Även om jag bitvis känner mig oerhört sorgsen i adoptionsprocessen, i princip enbart på grund av frågan "när?", så är det inget emot hur jag kände för ungefär ett år sedan. Jag valde att fokusera på hur det kunnat kännas när jag delade med mig av min historia på Facebook, för jag tänker att det kanske är en del som läser och är där nu.

Folk brukar ju säga "Facebook or it didn't happen". Så jag tänkte att det väl var lika bra att skrika ut känslorna på riktigt. Förhoppningsvis hjälper det någon och allmänbildar en annan. Och så tänker jag självklart på er som är i samma sits som jag varit men inte vill eller vågar berätta. Kanske någon av era ytligt bekanta eller nära och kära nåtts av min status och fått sig en tankeställare. Något annat än barn-, bebis- och ultraljudsbilder ska väl finnas i våra Facebookflöden? ;)

Och ni nya bloggläsare: Varmt, varmt välkomna. Ni fick ett relativt deppigt inlägg. Jag vill uppdatera ytterst kort och berätta att de blivande föräldrarna allt som oftast mår alldeles ypperligt i väntan på det efterlängtade barnet. Bildbevis på det från när vi besökte adoptionsorganisationen i Öjebyn för drygt ett år sedan:

Alla dessa statusar

Dagar, veckor, månader går. Jag tänker på det när man ser på Facebook alla bekanta som outat graviditeten med en ultraljudsbild, berättar om barnens första leende, statusar om första tanden, en film på de första stegen, statusar om lyckan, kommande småsyskonen och så syskonen. Och så lyckan.

Det börjar liksom om igen hela tiden. Ja, känns som man hade kunnat hinna få hur många barn som helst under den här tiden. Well, well. Inte mycket man kan göra för att påverka det så här vid frukostbordet. Det är så det är, helt enkelt!

Men tanken slår mig: tiden innan Facebook. Slapp man sånt här då? Då visste man ju inte lika mycket om den där gamla klasskompisen i mellanstadiet man aldrig umgicks särskilt mycket med och som visst flyttade till Motala. Kanske dags att göra en rensning, så man slipper en del statusar i alla fall. De blir ju liksom lite väl mycket salt i såren.

I helgen blir en bra helg. Dags att träffa efterlängtade släktingar i Stockholm, så ska vi bonnläppar göra stan lite osäker!

Know your audience

Skärmdump från mitt
facebook-flöde



Föreslagna "inlägg" på facebook kan göra mig arg som ett bi (särskilt i dessa PMS-dagar). Denna reklam gör mig både arg och ledsen av framför allt två anledningar.

Facebook föreslår att jag
1. Ska titta på en lycklig, nybliven mamma. (Är det inte tillräckligt med bebisar och mammor jag känner i flödet? Nu ska kändismammor synas där också.)
2. Ska svara på frågan "Hur kände ni er dagen efter er förlossning?".

En rejäl käftsmäll är vad det är.
Know your audience, facebook.

Okänslighet på facebook

"Jag hade god lust att skriva att vi tänkt
live-rapportera från befruktningstillf'ället.
Men där hejdade maken mig, haha."

Min fina kollega har hunnit bli mamma och jag slits mellan att verkligen vilja träffa henne och den bedårande bebisen och att oroas inför det. Jag vet ju att jag verkligen, verkligen vill, det är så häftigt just för att bebisen varit en del av min vardag när den var i hennes mage. Vi är en liten arbetsplats och jag och mamman har jobbat samma skift, så jag har verkligen kunnat följa magen växa. Jag vet att det kommer bli såååå kul att ses. Men jag har en olustig känsla för hur det kommer kännas efteråt. Det är förstås det som grämer mig. Hur förberedd jag än är så kommer det att värka i en del av mig.

Nu har jag kunnat hålla mig själv i schack och inte tänkt alltför mycket på att vi inte är föräldrar ännu. När jag åkte till hemtrakterna passade jag på att vara öppen med delar av min släkt och några vänner om att vi inte kunnat få barn, för det börjar bli så uppenbart för dem. Det har ibland varit som den stora elefanten i det lilla rummet, ni vet. Den står där men ingen pratar om den. Det kändes skönt att berätta. För ju mer jag pratar om det, desto lättare blir bördan att bära. Men det där är förstås olika, min make känner inte så tror jag. Det där går väl längre tillbaka, hur van man är att prata känslor och djupa tankar med släkt och vänner.

Ytligt bekanta däremot. Fy fan, ja här är läge för en svordom. För som jag blev arg för några veckor sedan. Jag uppdaterade min profilbild på facebook. En bild på mig själv, kort och gott. Då frågar en ytligt bekant, i en kommentar, nyfiket efter att snart få se bilder på en miniatyr av mig. Ungefär så. Jag blev så arg. Jag blev så ledsen. Det gjorde så ont. Hur kan hon? Men sedan försökte jag lugna ner mig. Hon är inte ensam om att undra och hon kan inte veta. Men just därför borde hon självklart inte fråga. Jag funderade på att skriva ett privat meddelande till henne om hur det låg till, för att lära henne en läxa. Fast nej, jag vill inte tvingas berätta om vår känsliga situation för henne bara för att hon skrev något så klumpigt.

I stället samlade jag mig och kom på en hyfsat vass replik tillbaka. Jag skrev något i stil med att "allmänintresset verkar ibland vara så pass stort att vi funderar på att kalla till presskonferens när en miniatyr av oss väl är på väg." Jag hade god lust att skriva att vi tänkt live-rapportera från befruktningstillfället. Men där hejdade maken mig, haha.