Mest var det väl för min egen skull. Men också för andra i samma sits, så som när jag började blogga. Sedan vill jag självklart sprida kunskap om ofrivillig barnlöshet, om ivf och om adoption. Vi ofrivilligt barnlösa är givetvis inte en homogen grupp, men jag tänkte att det här gör jag för fler än mig själv. För att jag önskar att jag hade sett ett sådant inlägg poppa upp i mitt Facebookflöde när den ofrivilliga barnlöshetens svarta hål var som störst.
Inlägget har fått så otroligt bra respons, nästan så jag blir lite generad. Folk jag känner och många som jag inte ens känner har läst, kommenterat, diskuterat och tryckt på gilla-knappen. Kul! Och BRA. Då vet jag att jag nått ut med ett ämne som mitt hjärta klappar för. Så här skrev jag:
"Brukar du ställa frågan "När ska ni skaffa barn?". Snälla, sluta. I dag skulle du antagligen inte kunna få stopp på mig att prata om adoptionsprocessen och det tämligen tabubelagda ämnet ofrivillig barnlöshet om du hade fräckheten att fråga. Men för några år sedan, innan jag lärde mig att bli förbannad, var det den mest ångestfyllda fråga jag kunde tänka mig att få. Inte minst om man hade en misslyckad ivf färskt i minnet. Till dig som är ofrivilligt barnlös vill jag bara säga: Det är en klen tröst, men du är inte ensam."
Sedan skrev jag att den som är ofrivilligt barnlös och vill känna sig mindre ensam, eller den som bara vill veta mer om ämnet, är välkommen till min blogg. Jag länkade till ett inlägg som blivit väldigt läst nu, Den ofrivilliga barnlösheten och jag.
Även om jag bitvis känner mig oerhört sorgsen i adoptionsprocessen, i princip enbart på grund av frågan "när?", så är det inget emot hur jag kände för ungefär ett år sedan. Jag valde att fokusera på hur det kunnat kännas när jag delade med mig av min historia på Facebook, för jag tänker att det kanske är en del som läser och är där nu.
Folk brukar ju säga "Facebook or it didn't happen". Så jag tänkte att det väl var lika bra att skrika ut känslorna på riktigt. Förhoppningsvis hjälper det någon och allmänbildar en annan. Och så tänker jag självklart på er som är i samma sits som jag varit men inte vill eller vågar berätta. Kanske någon av era ytligt bekanta eller nära och kära nåtts av min status och fått sig en tankeställare. Något annat än barn-, bebis- och ultraljudsbilder ska väl finnas i våra Facebookflöden? ;)
Och ni nya bloggläsare: Varmt, varmt välkomna. Ni fick ett relativt deppigt inlägg. Jag vill uppdatera ytterst kort och berätta att de blivande föräldrarna allt som oftast mår alldeles ypperligt i väntan på det efterlängtade barnet. Bildbevis på det från när vi besökte adoptionsorganisationen i Öjebyn för drygt ett år sedan:
