 |
| Syskonkärlek på 80-talet |
På många sätt tror jag den saknaden kan vara större än att ha varit ensam från början och att det kanske inte alls är så att om vi får ett ensambarn så känner den sig lika ensam som jag gjort. Det är ju så att den tomhet och saknad min familj fått uppleva, ännu upplever, är något väldigt sällsynt.
Men så tänker jag på mormors begravning. Och hur vi var en så liten familj där. Medan mina kusiners familjer kändes så mycket större. Visst, släkten är familj. Men det är den yttre familjen på något sätt, inte den inre kärnan. Jag tänkte på det när vi gick mot kistan familjevis och sa hejdå. Jag, mamma och min man, så skört. Så tänkte jag på det när jag tröstade mamma, att jag kände mig skraj över att hon ska känna sig ensam om inte jag finns hos henne. Det känns sårbart. Jag längtar efter den speciella, sociala, värme och kärlek som jag ser hos en stor familj. Samtidigt har jag märkt att det band som jag och mamma har är sällsynt. Det är något utöver det vanliga. Vi slösar inte dyrbar tid på att vara elaka med varandra eller bråka. Vi tar hand om varandra när det stormar. Och stormat har det gjort.
Jag antar att mina nya tankar på att det känns okej att bli ettbarnsmamma kommer av att jag förlikar mig med att det kanske är så det blir nu. Vi kanske inte kan få fler barn utan får vara glada om detta lyckas en gång. Då måste det kännas okej, ungefär. Och inte bara att det måste, utan att det faktiskt gör det. Det kommer ju kännas helt fantastiskt. Men det är en ovan känsla, att bilden av den stora familjen krymper i tankarna.
Jag vet inte vad jag är rädd för med att vara en liten familj. Även om en stor familj rymmer mycket värme och kärlek, så gör ju en liten det också. Bara på ett annorlunda sätt.
