Tankarna runt 28:e dagen

Alltså det är runt dag 28. Jag kommer inte ihåg exakt när det var mensen kom sist, vilken som var första dagen och jag vet att jag inte borde hoppas. Eller ja, hoppas och hoppas är det klart att man alltid gör. Jag vet att jag inte borde tänka på det. Men det var i dag som det slog mig, att "borde inte mensen ha kommit nu?", och jag håller på att spricka av nyfikenhet.

Samtidigt är det som en slags limbo, ni vet. Varför plågar jag mig själv med hoppet? Tänk om, tänk om ... Håller tummarna så knogarna vitnar. Men så snart jag kommit in i dessa tankar tänker jag att det nog snarare är att dag 28 är om någon dag (som det brukar vara) och det är ju för jävla trist. Och så kommer den molande mensvärken smygande, jag kan ju nästan känna det under tiden som jag printar ner dessa rader. Men innan den "riktiga" dag 28 kommer har en ju hunnit fantisera ihop både barnkammare och dagisplats.

Jag har inte sagt nåt till maken i alla fall, den missen har man ju gjort några gånger förr så att säga och så blir man en sådan party pooper när det visade sig vara falskt alarm.

Den här gången skulle det vara sinnessjukt om vi ens blev med barn. Runt ägglossningen, ja jag kan nästan säga över huvud taget denna månad tror jag, har vi haft sex en gång. Det måste vara något slags bottenrekord under denna tvåårsperiod. Anledningarna är några, dels har vi träffat vänner på olika håll, dels haft främmande. Men främsta anledningen är att jag varit nära att gå in i väggen på grund av jobbet och det är ju inte direkt upphetsande, vill jag lova. Nej. Det är tröttsamt och nedstämt så det förslår. Men nu är jag på väg uppåt! Så snart blir det åka av igen.

Tre timmar senare: och där kom mensen! Med full kraft, dessutom. Brukar få nån slags varning. Ridå! 

En ny bok i hyllan

Jag har köpt en bok som är ganska ny. Mellan hopp och förtvivlan heter den och är gjord av Karin Tideström och Ylva Sundgren. Jag har bläddrat i den litegrann och bara läst dussinet sidor, men tycker genast om den. Det är tre par som öppet berättar om ofrivillig barnlöshet.

Boken innehåller fina bilder och även om det är ett tungt ämne, som en del av oss dessvärre vet, så är den lättläst. Det kan man nästan se på framsidan. Att jag inte sträckläst den, beror på att det tar emot då och då. Det blir läskigt likt ens egen historia och så tycker jag det är jobbigt att läsa om IVF. Vi är inte där ännu, men kanske på väg. Jag har svårt att tänka på sprutor och allt det där kliniska. Snälla, snälla, kan det inte få vara så där enkelt som för "alla" andra, tänker jag. Ja, både jag och maken är spruträdda så in i bomben.

Hur som helst kommer jag att läsa klart boken, den är inte många sidor. Men jag behöver mikroläsa den.

Jag betalade cirka 250 kronor för boken. Kanske går det att få den billigare på nätet. Men jag är en sådan där stofil som gillar att stötta lokala handeln.