Alltså det är runt dag 28. Jag kommer inte ihåg exakt när det var mensen kom sist, vilken som var första dagen och jag vet att jag inte borde hoppas. Eller ja, hoppas och hoppas är det klart att man alltid gör. Jag vet att jag inte borde tänka på det. Men det var i dag som det slog mig, att "borde inte mensen ha kommit nu?", och jag håller på att spricka av nyfikenhet.
Samtidigt är det som en slags limbo, ni vet. Varför plågar jag mig själv med hoppet? Tänk om, tänk om ... Håller tummarna så knogarna vitnar. Men så snart jag kommit in i dessa tankar tänker jag att det nog snarare är att dag 28 är om någon dag (som det brukar vara) och det är ju för jävla trist. Och så kommer den molande mensvärken smygande, jag kan ju nästan känna det under tiden som jag printar ner dessa rader. Men innan den "riktiga" dag 28 kommer har en ju hunnit fantisera ihop både barnkammare och dagisplats.
Jag har inte sagt nåt till maken i alla fall, den missen har man ju gjort några gånger förr så att säga och så blir man en sådan party pooper när det visade sig vara falskt alarm.
Den här gången skulle det vara sinnessjukt om vi ens blev med barn. Runt ägglossningen, ja jag kan nästan säga över huvud taget denna månad tror jag, har vi haft sex en gång. Det måste vara något slags bottenrekord under denna tvåårsperiod. Anledningarna är några, dels har vi träffat vänner på olika håll, dels haft främmande. Men främsta anledningen är att jag varit nära att gå in i väggen på grund av jobbet och det är ju inte direkt upphetsande, vill jag lova. Nej. Det är tröttsamt och nedstämt så det förslår. Men nu är jag på väg uppåt! Så snart blir det åka av igen.
Tre timmar senare: och där kom mensen! Med full kraft, dessutom. Brukar få nån slags varning. Ridå!
Tack för att du skriver. Jag är i din situation, försökt i över 1,5 år o vissa dagar är allt bara skit..jag håller tummarna för er:) tack för en underbar blogg:) kram
SvaraRaderaTack själv för underbara ord!
SvaraRaderaJag håller tummarna för er också, förstås :)
Kram!
Åhhh... jag skrev just om mens väntande jag med igår!
SvaraRaderaFina du...., hoppas så innerligt att du vänder innan du når väggen. Jag var också där och nosade på den där förbannade väggen för några år sen. Den är hård... skickar massor av styrkekramar till dig!!!!
Tack!
RaderaDet börjar lugna ner sig på jobbet efter ett år av ostoppbar stress (äntligen).
Kram
Härligt att höra!
RaderaLäser bakåt här. Hoppet, förbanna det inte. Om ni ska orka er igenom detta måste ni våga vara lite glada. Det är lite som en fest man inte kom iväg på pga magsjuka. Man upplevde ju glädjen och förväntningen ändå. Sen är det viktigt att uppleva besvikelsen lagom mycket. Vi har hållt på i sex år. Besvikelsen var nära att förtära mig, mest för att jag vägrade vara i sorgen. Sorgen blev istället ett otäckt litet troll som hoppade på mig när jag var själ i mer än tjugo minuter (och alltid i duschen). Ypperligt opraktiskt. OM detta blir ett extreme marathon för er, klarar du den 28:e varje månad utan stöd? Jag tappade nästan allt och är så tacksam för att min chef skickade i äg mig till en terapeut. Nån att prata med som inte lider så väldigt med en. Jag var också på väg in i en utmattning, men ärligt, det är svårare att hantera stress när tron på lycka och hopp om en framtid försvagas. /Louise
SvaraRaderaVisst är det så, Louise! Vi fantiserar, längtar och vet att vi kommer vara där en dag. Men det finns mörka stunder när jag glömmer bort det. De är inte många, som tur är, men de är där.
RaderaJag har gått hos en terapeut via jobbet, egentligen för jobbstress men vi kom ju in på det privata också. Det kändes skönt och jag tror att jag har nytta av det även i dag trots att det börjar närma sig ett år sedan de där tillfällena.
Skulle jag gå igenom detta själv, så skulle inte ett extreme marathon dag 28 varje månad vara omöjligt känns det som. Men jag är glad att min man inte låter mig vara tyst och ensam. En hand, en kram, en fråga, pepp ...
Tack för tankeställarna! / Lina