Öppenhet och sorg

Det har hänt något med min man. Jag vet inte om det är för att jag bad honom skriva om sina upplevelser av det här till bloggen tidigare, eller om det är IVF-mötet som fått honom att fundera mer över vår situation. Han har skrivit en text, som är så skör och så fin, till mig. Och han har lovat att jag får dela med mig av den till hela världen (nåja, den som halkar in på den här sidan).

Men jag vill ha den för mig själv en liten, liten stund först. Den innehåller så många känslor som jag inte visste att han bar på. Jag kan inte läsa den utan att gråta, för jag blir alldeles rörd över att han delar med sig av sina tankar. Han säger att han tycker det är lättare att skriva än att prata och jag är så glad över att han har hittat ett sätt att uttrycka sig, sina känslor, på.

Det har hänt något med mig, också, vill jag bara berätta. Det har hänt något med den sorg som bott i mig det senaste året. Ni vet, den där långsamma sorgen som ibland krymper och ibland växer. Men så häromdagen upptäckte jag att sorgen inte bara minskat, utan verkligen lämnat min kropp. Och jag känner att jag är jag igen. Var det så här det är att leva utan en gnutta ledsamhet i bröstet? Att känna idel lycka för en stund. Det är som att stegen är lättare, som att skrattet finns närmare. Plötsligt en vardag hittade bara glädjen hem igen.

Och jo, visst var det den dagen som vi var på vårt första IVF-möte, faktiskt just innan, som sorgen lämnade kroppen. Först förstod jag inte vad det egentligen var som hände, varför jag kände mig så konstig, men sedan visste jag att det var sorgen som lämnat mig. Visst förstår jag att den kommer komma tillbaka då och då, sådant är ju livet. Men när man burit sorgen med sig hela tiden under ett år, så är det så otroligt skönt att veta att det går att leva utan den.

IVF-mötet är givetvis inte enda anledningen till att det här kunnat hända. Jag tror att det finns tre väldigt avgörande orsaker:
1. Min underbara man, med ett tålamod av guld.
2. Att jag ansträngt mig för att skaffa mig vänner i min nya hemstad.
3. Att jag har hittat en gemenskap i Korpen-volleyboll.

PS. Jag grät inte en enda gång(!!!) under IVF-mötet. Både jag och maken var mäkta förvånade, ja nästan fascinerade, över det efteråt.