Längtan 2.0

I helgen besökte vi Gimo, lika mysigt som vanligt. Vi har så mycket släkt där (mannens sida), så det blir väldigt socialt. På söndagen tog jag och svärmor en tripp till badet. Där träffade vi en familj som min svärmor berättat om tidigare. Hon har också berättat för familjen om vad vi går igenom, så det blev ett kärt möte. Föräldrarna har nämligen adopterat en son och en dotter från Sydkorea. Det var så befriande, roligt och intressant att få några minuter med familjen. De befinner ju sig där jag och Tobias önskar att vi ska vara så småningom. Jag ville väl fråga miljarder grejer, men valde i stället att använda främst min lyssnande sida och vilken berättelse jag fick. Det stillade min rastlöshet en stund, men i dag kryper det verkligt i mig.

Det är så frustrerande att bära på denna längtan när den är som värst och att då stå stilla i processen. Men det är bara att vänja sig. Nu snackar vi en veckas väntan, när jag ändå kan ta tag i en del grejer. Tänk sedan när det blir månader, kanske uppemot ett år, av väntan. Att tänka att vi kanske inte ens är föräldrar 2016 är för tungt att ta in ibland, att denna väntan ska fortskrida. Jag måste skärma av. Men att tänka att vi kan vara föräldrar 2016, är förstås svindlande och nästan mer ofattbart.

Denna dag har jag till stor del ägnat åt Google. Söka information om Taiwan och Sydkorea, om adoption från länderna. Jag har till och med googlat efter scrapbooking-grejer till eventuella fotoalbum att eventuellt skicka till organisationen utomlands (som man i vissa fall ska göra). Somebody stop me. Men jag antar att det bara är längtan som uppgraderats till att bli Längtan 2.0.

Boktips: Jag önskar dig ett vackert liv

En vän lånade mig som sagt boken Jag önskar dig ett vackert liv. Boken innehåller brev från biologiska mödrar på mödrahemmet Ae Ran Won i Sydkorea. Breven har de skrivit till sina barn.

Det knyter sig lite i magen att läsa breven. Mammorna gör något av det svåraste som en förälder kan behöva göra. De måste säga hejdå till sina söner och döttrar och lämna över dem i andras omsorg.

Det är väldigt känslosamma och uttrycksfulla brev. De innehåller kärlek, förtvivlan, sorg och hoppfullhet.
"Mitt hjärta kan varken skratta eller gråta. Sången som jag brukade sjunga för dig och hjärtat med vilket jag brukade vänta på dig, alla de är värdelösa nu utan dig", skriver en mamma till sitt barn som hon kallar sin blomma. Många skriver förlåt. "Jag är mor, utan rätt att vara mor. Jag tror inte att det finns något att säga annat än förlåt", skriver en annan mamma.

Det är en stor bit av mig som kan känna att världen i stället för adoptioner i första hand borde jobba hårt för att biologiska föräldrar, framför allt mammor som det ju ofta handlar om, ska kunna behålla sina barn. Att det inte är skamligt att vara ensamstående, ogift, eller lågutbildad, att det finns ett skyddsnät för den förälder som står ensam och svag. Även om mycket förändrats, så ser det inte riktigt ut så i dag.

Var det så att internationella adoptioner inte fanns, tack vare skyddsnät i hemländerna, eller var ännu mycket krångligare, så kanske jag och min man fortsatt med ivf-försök efter ivf-försök tills det fungerade. Men nu ser jag inte det som ett bättre alternativ för oss än att adoptera. Jag hoppas att vår son eller dotter, hur han eller hon än kommer till vår familj, kommer att känna att här är det meningen att han eller hon ska vara. Att vi alla tre är på rätt plats.

Det finns så många stora frågor när det gäller adoption och för mig känns det viktigt att inte gå in i processen med skygglappar. Det skulle nog vara väldigt svårt för någon, ja förutom min man då, att övertala mig att inte adoptera när vi väl bestämt oss. Men det känns ändå viktigt att tänka på att adoption är något komplext, att det inte bara är att ignorera det som är svårt att läsa om bara för att jag har bestämt mig.

Ett sätt att vända på det är ju att fundera på varför vi ska gå igenom ivf-försök, eller liknande medicinska processer, när adoption är ett annat sätt att bilda familj på.