Rör mig inte en millimeter till

I dag har jag en sådan där känsla som sköljer över mig att om jag inte får bli mamma nu så rör jag mig inte en millimeter till. Strejkar, mot vem eller hur vet jag inte riktigt. Tänker inte särskilt rationellt alls i dag. Men nu får det banne mig räcka med de här barnsligheterna, säger det omogna sinnet. En sådan där riktigt egoistisk och trotsig känsla har jag inom mig.

Jag tror att jag bär inom mig att vi känner tre par som varit på ultraljud förra veckan och det är förstås superkul. Men det är en bit i mitt sinne som inte riktigt kan förstå varför vi inte får se vårt barn? Och jag har lite svårt att svara varför på ett pedagogiskt sätt.