Det är vi som ska vara tacksamma

Har ni hängt med i senaste tidens debatt om internationella adoptioner? Tobias, intervjuad i Metro, är adopterad och vill stoppa adoptioner. "Det finns en överhängande risk för korruption och människohandel eftersom mycket av adoptionsprocessen sker genom ideella organisationer utan någon egentlig insyn", citeras han i artikeln.

Det känns säkert tufft för vissa som adopterat att höra. Man vill inte att det ska vara sant, man vill inte tro att det är sant. En del människor provoceras, tycker att han har fel. Ännu värre: tycker att han ska känna sig tacksam. Hur är det möjligt, för någon som inte själv gått igenom samma sak, att trycka ner den känslan i halsen på någon annan?

Jag och min man har funderat mycket kring dessa frågor, ja vi funderar, och det kommer inte sluta i och med att vi blir föräldrar. Vi tänker mycket på att vi behöver kunna berätta för vårt barn varför vi valt att genomgå en adoptionsprocess, varför det känts rätt för oss. Förutsatt att det är en fråga som vårt barn vill ha svar på.

En viktig utgångspunkt i vårt beslut att adoptera har varit att vårt barn aldrig ska behöva känna sig tacksam för att hen är adopterad, lika lite som ett barn fött i Sverige av en undersköterska eller drottning ska behöva känna sig tacksam. Vi väljer inte hur vi kommer till världen. Vi väljer inte våra föräldrar. Att en internationellt adopterad ska känna att det var "tur att den kom till Sverige" är ungefär lika logiskt som att jag ska känna att det var "tur att just mitt spermiejag hittade fram till ägget".

Vårt barn är inget välgörenhetsprojekt. Att adoptera är inte oegoistiskt, snarare tvärtom. Vore vi allt igenom oegoistiska hade vi i stället tagit reda på om vi skulle kunna hjälpa de biologiska föräldrarna att få de ekonomiska förutsättningarna för att inte behöva adoptera bort ett barn. Det är kanske fel att tänka så, när jag själv så gärna vill bli adoptivförälder, men i en utopi behövde väl inget barn adopteras bort?

Men jag tänker också att hur gärna jag än vill att samhällen jobbar för att ett utomäktenskapligt barn inte är skam, att undervisa om preventivmedel, att legalisera abort … så går det långsamt. Och under tiden finns det många föräldrar som väntar på att få bli just föräldrar och många barn som väntar på att bli en del i en familj.

Jag och min man hoppas självklart att vår familj är den absolut bästa lösningen för vårt barn. Men vi kommer aldrig kunna säga att vårt barn får det bättre, eller sämre, här än någon annanstans. Vi kommer aldrig kunna säga vad alternativet skulle varit. Men som vi kommer jobba för att ge vårt barn de bästa förutsättningarna. Som vi kommer stötta vårt barn om hen vill ta reda på sin historia i ursprungslandet. Som vi kommer slåss för att låta omvärlden veta att det är vi som ska vara tacksamma att äntligen få bli föräldrar.