fredag 6 december 2019

Utredaren, bärgningsbilen och berömda bollar

Mötet i onsdags inleddes minst sagt dramatiskt. Vi skulle träffa utredaren klockan 14. Klockan 13.50 ringer han. Bilen hade lagt av knappt en mil hemifrån oss och han trodde att han skulle behöva boka om. Jag höll mig någorlunda, med betoning på någorlunda, lugn under samtalet. Men bröt egentligen ihop totalt. De här besvikelserna vi gått igenom hittills i Pyret-processen påminner mig för mycket om de misslyckade ivf:erna och "Det blev inget ägg till frysen"-stunderna. MEN. utredaren hörde av sig efter en kvart och tackade ja till erbjudandet som kommit tidigare, att bli upplockad och komma hem till oss i väntan på bärgarens samtal. 

Den här starten präglade en del mötet. Utredaren var inte riktigt "där" märkte nog både vi och han. Vi hade förväntat oss mer pang på-frågor, en rivstart i den bemärkelsen. Det blev ett ganska praktiskt och famlande möte och vi kände lite efteråt "Var det bara det här?". Men vi pratade med utredaren i efterhand och har fått en lite klarare bild av hur han tänker, vilket känns väldigt skönt. Vår gemensamma förhoppning är att utredningen går upp i nämnden i början av februari. Vi har blivit ombedda att korrigera och uppdatera gamla uppgifter som går att använda ur den gamla rapporten samt uppdatera våra livsberättelser som vi skrev i somras och när detta är gjort kommer vi vara en bra bit på väg och han kommer ha en bra grund att stå på inför nästa gång vi ses. Då har vi en chans att fokusera på bitarna gällande vårt nuvarande föräldraskap och våra erfarenheter och kunskap om adoption. Det ser jag fram emot. 


Igår var Tobias ledig och jag kompade ut tidigare så att vi kunde lämna blodprov och urinprov på Drop in i Uppsala. Det slumpade sig så att Hanna hade fått lämna blodprov i annat ärende på förmiddagen i vår hemkommun. Hon satt i min famn medan jag lämnade tre rör blod (Tobias visste inte om han skulle svimma och ville inte ha Hanna hos sig). Hon visade en sådan nyfikenhet och min spruträdsla stillades definitivt av att få fokusera på henne och prata om sprutan, blodet och armen medan hon lutade sig så nära sprutan hon kunde, även om jag hade lite gelé i benen och dröjde mig kvar en stund innan jag reste mig upp. Pappan svimmade inte han heller. När jag sedan lämnade urinprovet ryckte Hanna i dörren som givetvis var låst och sa högt och tydligt (på grund av när har jag stängd och dessutom låst dörr?) "MAMMA BAAAAJJJSAR". Jo, men vi är jätteglada att vårt barn börjat prata så mycket nu. Jätteglada .... Hehe.

För att knyta ihop säcken lite: Om knappt två veckor genomför vi hälsoundersökningen som socialnämnden vill ha och chansar tidsmässigt på att i samma veva göra den som sedan barnhemmet vill ha. Den berömda bollen är så att säga definitivt i rullning. 

2 kommentarer:

  1. Härligt att börja "bocka av" saker som ska göras och känna att det händer saker👍🏽.
    Håller tummarna att allt flyter på snabbt och smidigt 💕

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen härligt att få göra just det! Tack för tummarna!

      Radera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina