Jag ger mig sällan själv in i adoptionsdebatt med någon som är adopterad, eftersom jag aldrig har tolkningsföreträde i det sammanhanget. Men jag lyssnar gärna på adoptionskritiska röster. Jag har lärt mig att det är svårt och sällan önskat att förklara för någon som inte vill mötas på mitten, redan har sin bestämda uppfattning. Då är det enda jag kan göra just att lyssna, inte att i värsta fall oombett försöka förklara eller försvara mitt val att adoptera.
Ibland är det tufft att passivt lyssna. Men just att faktiskt lyssna på (vuxna) adopterade som är adoptionskritiska är trots allt det minsta jag kan göra, som förälder genom adoption, både för den som vill berätta och för mina egna barn. Jag ser förstås också till att när jag hör en fördom eller förskönande bild i stil med "Åh, jag vill rädda världen, jag ska adoptera. Ni är helt fantastiska som gjort det!", så ger jag en ganska hård och rak bild för att balansera upp i stället för att mumla "Tack" och vara rädd för att bli socialt obekväm.
Att gå in för perspektivet att lyssna utan att göra sig sedd eller hörd, gör att jag i perioder avskärmar mig från att följa ämnet. Det handlar inte om att jag inte vill lyssna, att jag inte vill förstå. Det handlar om att jag ibland behöver pausa och i stället få lägga energi på annat. Annars dräneras jag på energi och blir därmed också så småningom avtrubbad från kritiken, som i sin natur tenderar att bli ganska svartvit.
Allra mest gillar jag ändå att mötas i forum där vuxna adopterade, givetvis med tolkningsföreträde, diskuterar tillsammans med föräldrar genom adoption i ett öppet klimat. Men det är ibland svårt att hitta balansen i ett sådant forum. För mig har forumen främst lärt mig extremt mycket och fått mig att reflektera, samtidigt som jag faktiskt blivit mindre lättkränkt som förälder eftersom min syn på adoption kunnat breddas så enormt.
Vi som blir föräldrar genom adoption i dag har definitivt ett väldigt annorlunda utgångsläge än de som blev föräldrar genom adoption för 20-30 år sedan. Nog om detta.
Här är några aktuella länktips, fyll gärna på med fler tips i kommentarsfältet:
Rasproblem skulle lösas av adoption - i stället skapades fler (krönika av Patrik Lundberg)
Lyssnarnas sommarvärd (Madeleine In Hwa Björn, adopterad från Sydkorea)
Jag tycker det här är så svårt. Starkt att du tar upp det. Som ofrivilligt barnlös dras mina tankar mer och mer mot adoption. Jag försöker läsa på och hänga med i debatt (som passiv läsare). Det känns som att vi egentligen borde strunta i att adoptera. Vilka är vi, att slita upp någon från sitt hemland bara för att vi vill ha barn? Men det är ju just det. Vi vill ha barn. Och om någon som verkar så klok som du har adopterat, så kan det väl inte bara vara dåligt? Hoppas du förstår hur jag menar! Uppskattar verkligen din blogg.
SvaraRaderaDet är jättesvårt! Tack för de fina orden. Hoppas ni hittar vad som är rätt beslut för er!
Radera