Jag kommer att förlora det jobb jag älskar. Det är inget personligt, utan det är neddragningar och sist in, först ut. Tack och lov finns en tjänst att omplaceras till. Men det är inte det jag jobbar med i dag utan inom kundtjänst.
Men mest när jag ägnat tid åt att tänka på jobbet har jag gråtit på jobbet, gråtit på bussen hem, gråtit hemma och nu gråtit på semestern. Så jag försöker undvika att tänka på det så gott det går.
Det går i vågor det där. Ibland får jag världens ryck och söker andra kommunikatörsjobb när jag inte fantiserar om att börja lärarutbildningen.
Många känslor kommer på en gång och det påminner om den ofrivilliga barnlösheten och adoptionsprocessen på så sätt att jag inte hade kunnat göra något annorlunda och inte kan göra något nu för att få behålla mitt jobb. Jag har gett så mycket jag förmått av mig själv. Det är en så frustrerande maktlöshet och kanske är det likheten med de tidigare känslorna som gör att jag tar det så hårt.
Det är schyssta kollegor och säkert bitvis intressant. Men det är inte självvalt. Hade det inte varit för att vi vill adoptera igen hade jag nog vågat chansa mer, kunnat hoppa på något spännande vikariat eller så. Men jag vill inte göra något som riskerar att äventyra våra chanser att bli godkända för adoption. Tajmingen suger helt enkelt.
Jag och Tobias kliar oss i huvudet för vi kan inte begripa hur vi har sådant oflyt, eller flyt, att så fort den ena äntligen hittar ett jobb, förlorar den andra sitt.
Ville bara förklara varför inspirationen till att blogga inte är på topp just nu. Det blir bra så småningom. Men det är tufft att vara mitt i.
Massa kramar till dig finaste Lina ❤️
SvaraRaderaTack, finaste farmorn <3
RaderaKan inte erbjuda några lösningar, men massor av igenkänning! Jag borde ha slutat på mitt jobb långt tidigare, men stannade för att viskulle adoptera. Jag vill ha postdocs, men de är oftast finansierade genom stipendier som inte räknas som "riktig" inkomst. Och så ständig oro för att råka göra nån dum trafikförseelse eller få nån sjukdom som kunde äventyra det där barnet. För mig hjälpte det att tänka att allt var som det var (i vårt fall i tio år!) för de där barnens skull. Och då är det ju värt det. Men det är tråkigt att ha tråkigt eller längta bort eller vaddetär, när man vill vara en glad förälder. Men ni är ändå ganska nära nu, eller hur? Några tråkiga år. Men sen, då du! Då kan du göra vad du vill, och dessutom har du två fina, fina ungar. Det blir bra.
SvaraRaderaTack för peppen, rara du! Har tänkt ungefär så, att jag ska tänka så när jag kommit över detta att vår utredning skjuts upp som vi fick veta i dag när den skulle starta. Att det leder oss till just vårt barn. Men det är ju så mycket lättare att tänka i efterhand än just nu, ja, du vet.
RaderaÅh nej!
SvaraRaderaFörstår din frustration!
Ska du jobba med något du inte tycker lika mycket om och bara bita ihop till allt är godkänt. Eller jobba och vara mer glad med något du tycker om, men då vara konstant orolig om att det minskar chanserna till en andra adoption. Ingen roligt sits du är i.
Håller tummarna att det kommer ut en fast tjänst på drömjobbet som snart blir din!
Tack! <3
SvaraRadera