Tänk om, tänk om

Det är verkligen att bara hanka sig fram nu. Jag tror en stor del av min nedstämdhet i väntan hänger ihop med ovissheten. 

Tänk om smittspridningen eskalerar i Sverige och vi inte får åka? Tänk om Taiwan går i total lockdown igen innan vi hinner åka? Tänk om, tänk om ... Skräckscenarier som jag försöker rycka bort poppar upp som ogräs i mitt huvud. Tillsammans med små orosmoment som ändå är lättare att hantera som "Tänk om det blir ännu mer jättedyrt än vi tänkt", "Tänk om vi måste bo i varsitt rum" eller "Tänk om bara en av oss får åka".

Den största nervositeten är ändå det mantra som vi har i hela processen tills vi får adoptionen helt bekräftad, att det faktiskt sker något i sista stund som gör att det inte är aktuellt att vi får bli hans föräldrar. En fruktansvärd sorg och krasch för vår del i så fall givetvis och otroligt svårt att ta Hanna igenom. Samtidigt, om ett sådant scenario skulle inträffa, så är det ju troligast för att förutsättningarna förändrats för en biologisk förälder eller släkting som då kan och vill få en chans att ta hand om barnet och faktiskt kämpar för att få göra så innan det på riktigt, på riktigt är försent. Det får man ju då se som en stor lycka för dem och något som vi förstås aldrig skulle vilja stå i vägen för. Man får ha två känslor i huvudet samtidigt.

Ja, det är denna typen av "Tänk om"-tankar som annars är så lätta att parera men som gör mig så förbaskat skör just nu. Åh, om vi bara kunde få det där samtalet om att boka biljetterna. Kom igeeeen nu då! Två, eller fyra, eller några till, veckor kvar tills det ringer. Men ytterligare en dags väntan bakom oss och förhoppningsvis en dag framåt för vårt ärende.