En klapp till Taiwan

Nu är vi inne i december, fortfarande hoppfulla att kanske få åka i januari men inte hört något ännu. Inte heller någon skype inbokad. 

Tystnaden var bedrövligt olidlig förra veckan och den dessförinnan men denna vecka är jag oväntat lugn. Det är nog i och med att jobbet är allt annat än lugnt och jag plötsligt upplever att dygnet har orimligt få timmar. Så jag sysselsätter mig. 

Förra veckan frågade vi om vi får skicka en julklapp till Alfred och det är ok, men vi behöver ombesörja själva att klappen kommer till Taiwan och barnhemmet. Inte lätt med tull och post, men tror det löser sig. På grund av nämnda få timmar på dygnet blir det inte något storslaget utan det George-gosedjur han sett på Skype samt också klistermärken.

Inga skräckscenarier denna vecka. Jag är nog inte mindre rädd egentligen, utan bara lite trött och matt. Så jag orkar inte bekymra mig över det jag inte kan påverka.