En tiopoängsskype

I dag var det dags för den absolut mysigaste skypeträffen hittills skulle det visa sig. Vi lekte, skrattade, pratade. Han var så med stor del av tiden. Dessutom var det samma tolk som när vi skypade med och träffade Hanna.

Nu räknar vi veckorna. Det är givetvis fruktansvärt långt till februari, särskilt eftersom vi inte ens vet om vi får åka då. Inget datum sagt ännu. Samtidigt har jag bara en jobbdag kvar i december. Hanna har tagit lov och börjar skolan 11 januari ... Vips, är vi inne i februari och då blir det fullt sjå inför avresa. Det känns som att vi kan greja det. Bara, bara, bara vi får åka någon gång. 

Att få de här stunderna med Alfred ger mig hopp och drömmar för framtiden. Jag tänker på hur vår sommar kommer se ut, vad föräldraledigheten tillsammans kommer innebära och hur relationerna i vår familj kommer växa och vad familjebanden kommer betyda. 

Jag ser det inte som särskilt tungt att Alfred är äldre än vad Hanna var, det tunga är ju att vi vetat så länge vem vi väntat på. Vi anar också att hans separation blir tuffare och hans sorg större ju äldre han blir. Samtidigt har han kunnat förberedas på ett helt annat sätt, i den mån det nu går, i och med att han är just äldre. Det märker vi inte minst på Skype att han åtminstone känner igen oss och pekar på Tobias när de frågar "Var är pappa?" och så vidare. Fostermamman bad oss också att skicka några bilder på frukost, lunch och middag så att hon kan förbereda honom på det sättet. Hon är så fantastiskt mån om honom och det skänker mig ett lugn. December och januari, nu jävlar är det gasen i botten mot februari.